Misslyckad
Satt här och kände mig allmänt frustrerad och liksom lite småförbannad. I svaga stunder riktar jag besvikelsen mot mig själv, men i natt slog jag mig på käften och fokuserade lite. I grund och botten är allt lite förjävligt nu, men i grund och botten beror det inte på mig. Here you go.
Tja. Mitt namn är Johanna och jag sällar mig härmed till anonyma 25-åriga fuck ups. Det är givetvis osäkert hur länge jag kommer tillhöra den här skaran, så jag tänker att jag får passa på. Det är så tabu att låta bitterheten ta plats. Det är inte okej att visa att man, om så för tillfället, är rätt jävla slagen. Här ska klagas.
Jag vill hävda att den generella definitionen av svensk lagom rock bottom är att vara 25 år och arbetslös i sin hemstad. Ens kost består till 90% av snabba kolhydrater. Man måste sluta röka i förtid (läs: innan graviditet) p.g.a. pengabrist och inga vägar leder längre till raffiga vandrarhem i Rom. Nej. Alla vägar leder till att jobba utan utbildning längst ner i hierarkin inom vården.
Det är helt enkelt där jag befinner mig nu. Det må höra till och det må lösa sig i sinom tid, men nu är det fan svårt. Det är framförallt på riktigt och jag är inget barn längre. Det enda som rent ytligt skiljer mig från ett barn är dock att jag har lite mindre framtidstro och inte riktigt tycker säsongsarbete för minimilön är sötebrödsdagar. Det och att jag har några avklarade a-kurser med tillhörande CSN-skuld som jag febrilt försöker sätta in i något slags sammanhang annat än Trivial Persuit. Så sitter de där som klarat sig över 30-sträcket och accepterat livet, ojar sig över oss överdramatiserande emo-tjugoåringar som inte fattar att det löser sig ”sedan”. Problemet cirkulerar tyvärr just kring detta ”sedan”. Vad är det ens? Vi är portade från det där med att planera för ”sedan”. Man kan kalla oss arbetslösa, men jag skulle hellre beskriva oss som meningslösa. Vi kanske får jobba ibland, en stund. Några procent och några månader. Vi kan ha utbildningar, vi kan hanka oss fram. Men meningslösa är mer eller mindre alla vi som inte vet att vi får jobba minst heltid i minst ett år till. Vi äger inte oss själva. Vi kan inte göra några planer alls. Mina föräldrar är inte några schyssta personer som jag tycker om att umgås med ibland på söndagar. Mina föräldrar är två andra vuxna människor som jag nu helt och hållet måste förlita mig på för att överleva. Jag är i princip lika beroende av dem just nu som för femton år sedan. Tack för den, säger självkänslan. Tur att det finns social cred i begagnade saker och storkok just nu.
Det börjar med att man lite kultiverat hånglar med svtplay. Man har tid (ork) att se alla dokumentärer. Man lagar grytor. Man går ut och är snygg på onsdagar. Men sakta men säkert sinar tankeverksamheten. Plötsligt sitter man här och äter ostbågar till frukost-middag kl 02.37 och ser Värsta pojkvänsakademin utan att reflektera överhuvudtaget. Den där nu jävlar-känslan infinner sig inte lika självklart när man söker sitt femtionde jobb. Man snor-gråter till Extreme Home Makeover, fast man i själva verket är ledsen för något helt annat. Man är ett barn av 80-talet med magsår.
Man grinar över att man föddes till att kunna bli precis allt, och jämför det med att man blivit absolut ingenting.
Vi tittar oss omkring och svaret på våra frågor är att vi bara har oss själva att skylla. Att vi är bortskämda med möjligheter. Men vi vill inte ha allt. Det handlar inte om att mycket vill ha mer, det handlar om att vi vill ha åtminstone något. Vi vill ha ett jobb som ger oss makten över våra egna vuxenliv. Vi vill ha någonstans att bo som inte är sjundehandskontrakt. Vi vill kanske våga få en eller två sådana där mindre versioner av oss själva. Det finns alltid saker att beklaga sig över och som man vill ändra på. Men det är en jävla skillnad mellan känslan av att ens person inte ”utvecklas” tillräckligt, och känslan av att inte ha råd med ett telefonabonnemang.
Jag har kanske de bästa förutsättningarna av oss med dåliga förutsättningar. Jag har föräldrar som hjälper mig så gott de kan. Jag har inte bara fullständiga gymnasiebetyg, utan de är bra också. Jag har extrajobbat mycket och kanske får gå före någon som extrajobbat lite. Dessutom har jag begåvats med att kunna kommunicera och även grundkänslan att jag som oftast är jävligt bra. Rent historiskt sett kan det inte bli mer absurt att vara en fullkomligt meningslös medborgare på 25 år. Jag kommer liksom inte bli mer fit for fight än jag är precis nu. Men nej, 25 år med ryggproblem från att inte göra något alls. 25 år utan att ha producerat avkomma, trots att man varit fantastiskt fertil i åratal. Återigen, det är skillnad. Det är skillnad på att välja när man vill få barn och att inte kunna välja. Får vänta tills det blir sådär intressant besvärligt med alla odds emot en. Ungefär när man känner att man har råd och vågar, låt säga vid 37 års ålder. 37 år och panik-beslutar att få panik-bebis. I sista sekunden ska jag få unge a’la 2000-talet. Lilla provrörs-Tindra. Ensambarnet med super-fokuserad förälder på 60+ som står och förväntar sig med livsandan i halsen. Privatsektorn ser en ny kassa-ko i kombinerat dagis/äldreboende. Ska bara fundera ut vem fan som ska betala för min vård eftersom Tindra inte lär få jobba förrän jag fyllt 97. I och för sig lär det ju finnas ännu fler 25-åringar som kan personlig assistenta mig för ännu lägre lön. Hur som helst. Jag och Tindra kan bli matade och blöjbytta tillsammans.
Så kan jag gotta mig där i mitt liggsår och tycka att det var så jävla lajbans att jag ju verkligen ”levde” i unga dar. Evigt romantiserande av att lyckas bli 29 på nudlar och havregrynsgröt. Hur man sådär bohemiskt inte hade någon stabil inkomst eller bostad. Den rafflande spänningen när företag gör kreditkoll på en. Att man sådär levnadsglatt åkte 160 mil på sittplats eftersom det ju är så satans jävla socialt.
Vi matas med att det bara är vi själva som bestämmer över våra liv. Jag tycker det är märkligt att min generation omedvetet lyckats ”bestämma” att fasta heltidsjobb mer eller mindre blivit en fantasi, även med utbildning. Ville vi ha lite mer utmaning? Tyckte vi det var lite för enkelt att få månadslön och heltid och därmed kunde skaffa barn och kanske sikta på ett hus en vacker dag? Sluta bygga billiga hyresrätter, vi vill inte flytta hemifrån när vi blir stora. Ni har jobbat hårt för våra rättigheter under 1900-talet, men vi vill tyvärr hellre stå och vingla på ruinens brant konstant. Lite mer action liksom.
FÖR I HELVETE.
Det är ingen slump och det är inte mitt eget jävla fel. Det är personligt, men jag är långt ifrån ensam om det här vilket gör det politiskt. Om jag för en sekund skulle börja tro på att jävulskapet beror på mig, så skulle det vara hylsan i munnen. Hoppas de har tv3 på mentalsjukhuset.
Det är en lögn att unga människor inte vill jobba.
Det är en lögn att någon annan form av anställning är bättre för samhället och individen, än fast heltidsanställning.
Det är verkligen en lögn att det måste vara såhär.
Samhället är misslyckat. Inte jag.