Misslyckad
Satt här och kände mig allmänt frustrerad och liksom lite småförbannad. I svaga stunder riktar jag besvikelsen mot mig själv, men i natt slog jag mig på käften och fokuserade lite. I grund och botten är allt lite förjävligt nu, men i grund och botten beror det inte på mig. Here you go.
Tja. Mitt namn är Johanna och jag sällar mig härmed till anonyma 25-åriga fuck ups. Det är givetvis osäkert hur länge jag kommer tillhöra den här skaran, så jag tänker att jag får passa på. Det är så tabu att låta bitterheten ta plats. Det är inte okej att visa att man, om så för tillfället, är rätt jävla slagen. Här ska klagas.
Jag vill hävda att den generella definitionen av svensk lagom rock bottom är att vara 25 år och arbetslös i sin hemstad. Ens kost består till 90% av snabba kolhydrater. Man måste sluta röka i förtid (läs: innan graviditet) p.g.a. pengabrist och inga vägar leder längre till raffiga vandrarhem i Rom. Nej. Alla vägar leder till att jobba utan utbildning längst ner i hierarkin inom vården.
Det är helt enkelt där jag befinner mig nu. Det må höra till och det må lösa sig i sinom tid, men nu är det fan svårt. Det är framförallt på riktigt och jag är inget barn längre. Det enda som rent ytligt skiljer mig från ett barn är dock att jag har lite mindre framtidstro och inte riktigt tycker säsongsarbete för minimilön är sötebrödsdagar. Det och att jag har några avklarade a-kurser med tillhörande CSN-skuld som jag febrilt försöker sätta in i något slags sammanhang annat än Trivial Persuit. Så sitter de där som klarat sig över 30-sträcket och accepterat livet, ojar sig över oss överdramatiserande emo-tjugoåringar som inte fattar att det löser sig ”sedan”. Problemet cirkulerar tyvärr just kring detta ”sedan”. Vad är det ens? Vi är portade från det där med att planera för ”sedan”. Man kan kalla oss arbetslösa, men jag skulle hellre beskriva oss som meningslösa. Vi kanske får jobba ibland, en stund. Några procent och några månader. Vi kan ha utbildningar, vi kan hanka oss fram. Men meningslösa är mer eller mindre alla vi som inte vet att vi får jobba minst heltid i minst ett år till. Vi äger inte oss själva. Vi kan inte göra några planer alls. Mina föräldrar är inte några schyssta personer som jag tycker om att umgås med ibland på söndagar. Mina föräldrar är två andra vuxna människor som jag nu helt och hållet måste förlita mig på för att överleva. Jag är i princip lika beroende av dem just nu som för femton år sedan. Tack för den, säger självkänslan. Tur att det finns social cred i begagnade saker och storkok just nu.
Det börjar med att man lite kultiverat hånglar med svtplay. Man har tid (ork) att se alla dokumentärer. Man lagar grytor. Man går ut och är snygg på onsdagar. Men sakta men säkert sinar tankeverksamheten. Plötsligt sitter man här och äter ostbågar till frukost-middag kl 02.37 och ser Värsta pojkvänsakademin utan att reflektera överhuvudtaget. Den där nu jävlar-känslan infinner sig inte lika självklart när man söker sitt femtionde jobb. Man snor-gråter till Extreme Home Makeover, fast man i själva verket är ledsen för något helt annat. Man är ett barn av 80-talet med magsår.
Man grinar över att man föddes till att kunna bli precis allt, och jämför det med att man blivit absolut ingenting.
Vi tittar oss omkring och svaret på våra frågor är att vi bara har oss själva att skylla. Att vi är bortskämda med möjligheter. Men vi vill inte ha allt. Det handlar inte om att mycket vill ha mer, det handlar om att vi vill ha åtminstone något. Vi vill ha ett jobb som ger oss makten över våra egna vuxenliv. Vi vill ha någonstans att bo som inte är sjundehandskontrakt. Vi vill kanske våga få en eller två sådana där mindre versioner av oss själva. Det finns alltid saker att beklaga sig över och som man vill ändra på. Men det är en jävla skillnad mellan känslan av att ens person inte ”utvecklas” tillräckligt, och känslan av att inte ha råd med ett telefonabonnemang.
Jag har kanske de bästa förutsättningarna av oss med dåliga förutsättningar. Jag har föräldrar som hjälper mig så gott de kan. Jag har inte bara fullständiga gymnasiebetyg, utan de är bra också. Jag har extrajobbat mycket och kanske får gå före någon som extrajobbat lite. Dessutom har jag begåvats med att kunna kommunicera och även grundkänslan att jag som oftast är jävligt bra. Rent historiskt sett kan det inte bli mer absurt att vara en fullkomligt meningslös medborgare på 25 år. Jag kommer liksom inte bli mer fit for fight än jag är precis nu. Men nej, 25 år med ryggproblem från att inte göra något alls. 25 år utan att ha producerat avkomma, trots att man varit fantastiskt fertil i åratal. Återigen, det är skillnad. Det är skillnad på att välja när man vill få barn och att inte kunna välja. Får vänta tills det blir sådär intressant besvärligt med alla odds emot en. Ungefär när man känner att man har råd och vågar, låt säga vid 37 års ålder. 37 år och panik-beslutar att få panik-bebis. I sista sekunden ska jag få unge a’la 2000-talet. Lilla provrörs-Tindra. Ensambarnet med super-fokuserad förälder på 60+ som står och förväntar sig med livsandan i halsen. Privatsektorn ser en ny kassa-ko i kombinerat dagis/äldreboende. Ska bara fundera ut vem fan som ska betala för min vård eftersom Tindra inte lär få jobba förrän jag fyllt 97. I och för sig lär det ju finnas ännu fler 25-åringar som kan personlig assistenta mig för ännu lägre lön. Hur som helst. Jag och Tindra kan bli matade och blöjbytta tillsammans.
Så kan jag gotta mig där i mitt liggsår och tycka att det var så jävla lajbans att jag ju verkligen ”levde” i unga dar. Evigt romantiserande av att lyckas bli 29 på nudlar och havregrynsgröt. Hur man sådär bohemiskt inte hade någon stabil inkomst eller bostad. Den rafflande spänningen när företag gör kreditkoll på en. Att man sådär levnadsglatt åkte 160 mil på sittplats eftersom det ju är så satans jävla socialt.
Vi matas med att det bara är vi själva som bestämmer över våra liv. Jag tycker det är märkligt att min generation omedvetet lyckats ”bestämma” att fasta heltidsjobb mer eller mindre blivit en fantasi, även med utbildning. Ville vi ha lite mer utmaning? Tyckte vi det var lite för enkelt att få månadslön och heltid och därmed kunde skaffa barn och kanske sikta på ett hus en vacker dag? Sluta bygga billiga hyresrätter, vi vill inte flytta hemifrån när vi blir stora. Ni har jobbat hårt för våra rättigheter under 1900-talet, men vi vill tyvärr hellre stå och vingla på ruinens brant konstant. Lite mer action liksom.
FÖR I HELVETE.
Det är ingen slump och det är inte mitt eget jävla fel. Det är personligt, men jag är långt ifrån ensam om det här vilket gör det politiskt. Om jag för en sekund skulle börja tro på att jävulskapet beror på mig, så skulle det vara hylsan i munnen. Hoppas de har tv3 på mentalsjukhuset.
Det är en lögn att unga människor inte vill jobba.
Det är en lögn att någon annan form av anställning är bättre för samhället och individen, än fast heltidsanställning.
Det är verkligen en lögn att det måste vara såhär.
Samhället är misslyckat. Inte jag.
SÅDÄRJA. Nu ska jag gå och söka jobb, trycka pasta och vara lika jävla glad som vanligt. Puss
Filed under Uncategorized | Comment (1)Använd enbart låttitlar av EN artist för att svara stiligt på dessa frågor. Upprepa inte en låttitel.
Är du man eller kvinna?
(Joh)Anna
Beskriv dig själv
The best night of your life .
Hur du känner dig
Dansa, fastän
Beskriv stället där du bor
Loneliness is better when you’re not alone
Platsen du skulle resa till om du kunde åka var du ville
San Francisco
Hur du helst transporterar dig
Travelling with HS
Din bästa vän är
Vi kommer att dö samtidigt
Du och dina bästa vänner är
Saturday nights
Hur är vädret?
I thought you said summer is going to take the pain away
Favorit-tid på dagen
2006
Om ditt liv var en TV-serie, vad skulle den heta?
Sancho Panza
Hur är livet enligt dig?
Re: Always on my mind
Beskriv ditt nuvarande förhållande
Får jag
Din rädsla
Ner i gruvan
Ditt bästa råd
Någon gång måste du bli själv
Tanke för dagen
Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Hur du skulle vilja dö
Riot
Din själs nuvarande tillstånd
I wonder who is like this one
Ditt motto
Köttet är svagt
Filed under Uncategorized | Comment (0)
Jag har en valp med mig. En människas reaktion:
- (Obligatorisk prata med hundvalpsröst) Är du det sötaste jag sett sedan konfirmationen?Är du det? Va? Är du det? Jaaa det är du!
Va? Sedan what now? Konfirmationen? VAD kan man rimligtvis se för något gulligt på konfirmationen?
Reflektion kolon människor är helt.
Filed under Uncategorized | Comment (0)Mammor
Mamma: Har ni fått resebevisen jag beställt?
Jag: Nej?
Mamma: OK, det är biljetterna. Jag sa till Bengt att jag måste skicka dom. Tänk om jag dör och jag har alla biljetter på min mail som ingen kommer åt.
Jag: Men herregud, då skulle vi väl ändå inte åka till Bulgarien?
Mamma: Nej, det sa Bengt också.. Men, jag har ju även skrivit ut dom så dom finns här hemma.
Filed under Uncategorized | Comment (0)Gick ut igår och letade fight, men det regnade vilket innebar att sjukt få var ute och ville mucka. En man kom fram till mig och frågade om jag hade en cigarett att sälja, varpå jag svarade att han kunde få en. Han meddelade dock att han definitivt inte tar emot saker från damer, men gick ändå utan att betala. Det var värsta mind gamet. Borde ha pucklat på honom. Notera att han även hade solglasögon i regnet. Scary shit.
I övrigt pysslar jag mest med fem minuters paint-terapi några gånger om dagen.
Ja, jag lever.
Innan klockan slagit 09.30 så kan man hinna vakna långsamt i duschen. Strosa omkring i lägenheten och göra i ordning frukost. Sakta väcka sin lilla brorsdotter genom att hålla henne i handen, blåsa bort hårstrån hur hennes ansikte.
- Moa, kom så äter vi frukost på balkongen.
Hon har en lös framtand och får äta små bitar av smörgåsen med tänderna längst bak. Berättar övertygat att hon nog kan bjuda en massa människor på en utlandsresa för sina 500 kronor. Jag dricker en halv liter kaffe i solen. När jag vinkat av henne diskar jag, lägger bh:ar i blöt och sorterar den övriga tvätten. Bara Nivea i ansiktet. Bara en vit tunika.
Igår åkte jag till Nyköping i fem timmar. 60 minuters tågresa och knatade rakt ut i trollskogen, Mattisskogen, och satte mig på en liten kulle. Barfota i mossan. Fågelkvitter och hela skiten. Blev helt överlycklig. Jag fick åka gratis med bussen hem, eftersom jag sådär efterblivet inte förstått att man måste förköpa biljetter nuförtiden. Rara, överseende busschaufför. Precis då ringer en fröken från det förgångna och är underbar som på beställning under bussresan. Fan vad enkelt allting är.
Kom nu Sanne, kom nu Emma.
Jag ska sluta vara skör, ren som en blomma och skygg som en hind. Danko Jones, låt arbetsdagen börja!
Filed under Uncategorized | Comment (1)Johanna lär sig svenska, del 1
Vissa saker sätter sig helt enkelt lite bättre i minnet.
Det finns något som heter utrum och något som heter neutrum. Utrum är n-ord, de som har ”en” framför sig och slutar på -n i bestämd form. Exempel är En stol, den stolen. Neutrum är alltså t-ord, exempelvis Ett bord, det bordet. Här brukar det i regel sägas att det inte finns några särskilda mönster i vilka ord som är n- eller t-ord, dock har jag lärt mig att det finns några få riktlinjer trots allt. Det är detta jag aldrig någonsin kommer glömma:
Det som betecknar människor och djur är oftast n-ord (kvinna, människa, chaufför, räv). Nedvärderande beteckningar däremot är DET – as, fnask, fyllo, kräk, luder, mähä, våp, äckel, svin.
Sitter som smäck.
Filed under Uncategorized | Comment (0)Har nu bott i Stockholm i en vecka, tydligen.
Skolan är fantastisk. Svenska är fantastiskt. Galet svårt, galet intressant. 50 (?) språkfascister i ett och samma rum. Det är som en dröm. Någon talar om hur ofta folk tenderar att skriva ”de” istället för ”dem” eller ”det”. Alla skrattar. Ingen tycker att jag är dum i skallen och jobbig. Kanske är jag hemma, men jag ska inte ropa hej. Jag har varit entusiastisk inledningsvis förr.
I övrigt har vi infört Tacksamma Tisdagen och Onsdags-orken. Onsdags-orken gick igår ut på att jag och syrran såg Little Majorettes och tog några öl. Awesome. Jag har jävligt bra syskon.
Filed under Uncategorized | Comment (0)Tuesday’s gone. Nu är det onsdag. Ett jävla regn av gamla slitna ord som bara två personer i hela världen vet innebörden av. Acon och bägg t.ex. Acon och bägg.
Filed under Uncategorized | Comment (1)