Jibberish
Inte vet jag om jag har något att berätta.
Rastlös, rastlös, rastlös. Jag är så leds på att vänta! Kan man inte bara göra saker exakt när det faller en in någon enstaka gång? En liten pyttegång på direkten? När jag kom hem idag hade jag fått HM’s nya katalog med heminredning och det var så tråkigt att jag ville sy något själv, men inte ens det kan man göra. För man har inte tyg. Och då måste det planeras och tittas runt i olika affärer och mätas och köpas och fan vet när jag får lust att sy igen när jag väl fått det där jävla tyget? Och resan. Jag blir som ett nervvrak över allt som kan göra att det inte blir av att jag inte ens kan tänka på det. Hoppas, hoppas att kära lilla Sanne vill hyra lägenheten så har man åtminstone ett problem ur världen. Jag vill det för mycket. Allt. Känner mig som fucking Åmål-Elin när hon vill knarka fast utan knark och utan Robyn och 90-talshuvtröjor.
Snart åker vi hem till Kiruna igen i alla fall. Det verkar som att det tar en sisådär 8 månader innan vi känner den där riktiga längtan. Väl där tänkte jag att jag inte ska göra någonting alls. Jag vill bara, bara sitta i olika soffor och diverse snöhögar och bara vara hemma. Saknar fröken Karlsson nu också jämt och ständigt. Bara sitta. Sittelisitt. Braaaaaaaaaa.
Idag hade jag i alla fall stört roligt i skolan. Kommunikation kan vara galet intressant, tycker jag. Vi hade en övning som gick ut på att gruppen skulle fungera som en organisation och bara få kommunicera skriftligt och lösa en uppgift i en hierarkisk kommunikationsstruktur som gjorde att inte alla heller fick skriva till varandra. Ja, det var mycket roligare än det går att beskriva. Just den känslan också, att tycka att något är väldigt intressant och befinna sig i en grupp där alla tycker detsamma.
Idag fick jag 50 öre i rabatt när jag köpte papper. Jag räckte fram en 20-lapp och insåg sedan att det blev 20,50 kr och rara lilla gubben ville inte veta av att jag skulle gräva fram en 50-öring. Det är så fint, tycker jag. Den där 50-öringen spelar ju ingen roll varken för honom eller mig, men det var liksom en gest. En fin gest som kommer göra så jag går dit igen. Till lilla gubbens lilla butik.
Jag hatar att ha hål i sockor. Det är ju typ något av det övervidrigaste man kan tänka sig. Dock fick jag någon slags ljusglimt över det hela idag när båda mina sockar fick hål i sig på samma dag. Jag insåg att jag ju alltid känner att det är lite tråkigt att behöva slänga den hela sockan för att den inte har någon vän, men nu var de båda avlivningsdugliga liksom. Det var fint. They had a good run.
Filed under Uncategorized | Comment (1)bajs
Idag kom min klasskompis springandes och berättade att han hade sett en kvinna sätta sig och bajsa på en spårvagnshållplats. Jag vet inte vad jag ska tänka om sådant. Jag tänker bara att det måste vara en kommunikationsstudent som gör ett socialt test. Fruktansvärt roligt, egentligen. Det är ju för sjukt, så ingen vet hur de ska reagera. Jag kan svära på att alla bara gick liksom. Vad ska man säga? Varför bajsar du här? Görel skulle ju iofs kunna bidra med svarta påsar. Ja ni.
Imorgon åker jag och min fästman till hufvudstaden och visiterar min eminenta och allra käraste syster och Benny. Jag vill alltid säga Benny på gammal stockholmska. Det blir i alla fall fruktansvärt skönt. Inte göra något speciellt egentligen, men bara komma bort. Alltid vill man bort. Vad är det för skit? Det spelar liksom ingen roll hur glad jag är. Jag vill ju alltid bort. Varför? Vad finns det att se? Varför ska man hålla på och se saker? Vad ska jag med det till? Häromdagen var det en kvinna på dr Phil (ja, jag ser dr Phil ibland och ja jag gapar lite och säger ”men herregud”), hursomhelst, det var en kvinna där som hade förlorat sitt visuella minne. How fucking creepy är inte det? Hon kan inte minnas några bilder eller ansikten eller städer i bilder i huvudet. Jag tror inte på det.
I övrigt vill jag tipsa om morphine.pixbox.se som jag försöker uppdatera med jämna mellanrum.
Filed under Uncategorized | Comment (0)Slamdjävul
Idag blir jag glad
av
a) Att någon någon gång döpt en funnen djurart till Slamdjävul. Jag kan tänka mig att när man känner sig som en Slamdjävul så känns det ungefär som att man ser ut sådär.
b) Att jag och Peter har varit tillsammans i 22 månader idag.
c) Att när jag kom hem hade jag fått ett brev från min ömma moder.
d) Att jag såg en gubbe med vinterjacka och träskor på spårvagnen.
Filed under Uncategorized | Comment (1)12/2
När blev Göteborg så litet eller är det jag som blivit stor? Jag vill inte känna igen alla på stan. Alla klibbar ihop sig. Jag vill inte ens veta vilken Pressbyråanställd du talar om, Rekan.
Snart är det vår. Jag vill bli luffarn som går där på vägen.
Luffarn utan hår.
Jag har inte ens hälften av mitt hår kvar. Tänk vad som satt i det där håret. Massa hemskheter, naturligtvis. Men fina saker också. Det är som skor som man har trampat runt med överallt. Det skär ju i hjärtat att slänga dem. Men ibland är det väl bara dags.
701,50 kr.
Alltså.
Men.
Nej.
Va?
2 matkassar för 701,50 kr.
Och de innehöll inget kött eller färdigt vegetariskt halvfabrikat.
Det är ju sjukt.
Jag är i chock. Jag köpte det här:
2 mjölk, 2 vispgrädde, 700 g (billig) ost, 450 g blockchoklad, papptallrikar, 6-pack barnyoghurt, gurka, marsipanlock, bröd, 3 paprikor, 2 färdigdipp, 2 kg tomater, vindruvor, melon, makrill, taco-krydda, pyntgelé, sylt, svartpeppar, kiwi, bärkasse.
Ok, allt detta är inte tokbilliga saker, men 700 spänn? Jag tänkte mig mer något i stil med 400. Kassörskan själv trodde inte det stämde och gick igenom kvittot. Madness. Madness!
Gud vad argt jag gick till spårvagnen. Klamp klamp.
Filed under Uncategorized | Comment (1)Jaha.
Idag var första gången jag fick vara med om att tävla med en karl om vem av oss två som bäst bar upp min (dam)jacka.
Filed under Uncategorized | Comment (0)