Jibberish

Inte vet jag om jag har något att berätta.

Rastlös, rastlös, rastlös. Jag är så leds på att vänta! Kan man inte bara göra saker exakt när det faller en in någon enstaka gång? En liten pyttegång på direkten? När jag kom hem idag hade jag fått HM’s nya katalog med heminredning och det var så tråkigt att jag ville sy något själv, men inte ens det kan man göra. För man har inte tyg. Och då måste det planeras och tittas runt i olika affärer och mätas och köpas och fan vet när jag får lust att sy igen när jag väl fått det där jävla tyget? Och resan. Jag blir som ett nervvrak över allt som kan göra att det inte blir av att jag inte ens kan tänka på det. Hoppas, hoppas att kära lilla Sanne vill hyra lägenheten så har man åtminstone ett problem ur världen. Jag vill det för mycket. Allt. Känner mig som fucking Åmål-Elin när hon vill knarka fast utan knark och utan Robyn och 90-talshuvtröjor.

Snart åker vi hem till Kiruna igen i alla fall. Det verkar som att det tar en sisådär 8 månader innan vi känner den där riktiga längtan. Väl där tänkte jag att jag inte ska göra någonting alls. Jag vill bara, bara sitta i olika soffor och diverse snöhögar och bara vara hemma. Saknar fröken Karlsson nu också jämt och ständigt. Bara sitta. Sittelisitt. Braaaaaaaaaa.

Idag hade jag i alla fall stört roligt i skolan. Kommunikation kan vara galet intressant, tycker jag. Vi hade en övning som gick ut på att gruppen skulle fungera som en organisation och bara få kommunicera skriftligt och lösa en uppgift i en hierarkisk kommunikationsstruktur som gjorde att inte alla heller fick skriva till varandra. Ja, det var mycket roligare än det går att beskriva. Just den känslan också, att tycka att något är väldigt intressant och befinna sig i en grupp där alla tycker detsamma.

Idag fick jag 50 öre i rabatt när jag köpte papper. Jag räckte fram en 20-lapp och insåg sedan att det blev 20,50 kr och rara lilla gubben ville inte veta av att jag skulle gräva fram en 50-öring. Det är så fint, tycker jag. Den där 50-öringen spelar ju ingen roll varken för honom eller mig, men det var liksom en gest. En fin gest som kommer göra så jag går dit igen. Till lilla gubbens lilla butik.

Jag hatar att ha hål i sockor. Det är ju typ något av det övervidrigaste man kan tänka sig. Dock fick jag någon slags ljusglimt över det hela idag när båda mina sockar fick hål i sig på samma dag. Jag insåg att jag ju alltid känner att det är lite tråkigt att behöva slänga den hela sockan för att den inte har någon vän, men nu var de båda avlivningsdugliga liksom. Det var fint. They had a good run.

test Filed under Uncategorized | Comment (1)