Dylan får det att kännas som andra tider.

Ibland är det fint att vakna. Ibland är jag Candy.

Att försova sig till en lektion som börjar 13.00 har faktiskt sina fördelar. Fördelar som stavas komma ikapp med 90210, äta marinerade vitlöksklyftor samt bröd med tsatziki till frukost och Anthon Berg 66% Ghana-choklad med fantastiska nibs till efterrätt. Jag förstår inte att efterrätt som följer frukost inte är mer utbrett.  

Idag är det exakt fyra dagar till Kiruna och fyra månader till Kuba. Saker att längta till. Saker som gör mig mindre och mindre bitter. Tjat. Glatt tjat.

Imorgon är det återigen dags för ett av de fruktade frisörbesöken. Jag får panik och blir helt jävla dum i huvudet. Jag vet inte vad det är som händer när jag går in där. Jag kan inte prata. Jag kan inte ta egna beslut. Det är en dimma. Vilken kreation jag sedan staplar ut därifrån med är i det närmsta ett lotteri. Det slutar alltid i en form av sorg jag sällan annars känner. Nu tror jag tydligen att jag måste ha ljusare hår. Jag vill inte, men jag tror att samhället vill det. Samhället tror nämligen att jag går runt och tror att det ser naturligt ut när jag har jättemörkt hår, att det är därför jag har det. Samhället vill att man ska ha guldigt hår, och att man absolut inte ska se blek ut. Jag tror tydligen att man inte kan färga håret i hela central- och sydamerika och att jag därför måste färga håret så att jag undviker höst-utväxten. Jag kommer betala jättemycket för det här. Jag är så jävla kass. Jag vill inte.

Look out kid, it’s something you did. God knows when, but you’re doing it again.

test Filed under Uncategorized | Comment (0)