the rising of the man flesh eating svettäckel

Idag steg jag upp klockan 06.00 och duschade i 30 minuter. Skrubbade t.o.m. knäna. Jag tror antalet gånger mina knän fått sådan uppmärksamhet kan räknas på en tumme. Insåg att jag var totalt likblek i ansiktet och förstärkte naturligtvis det med att använda mascara för första gången sedan West Coast Riot. Sedan valde jag kläder bland vad som kändes som en uppsjö av plagg då allt är rent eftersom jag svettats runt i samma stretchiga bomull i två veckor. Gick ut. Hej intryck. Hej en massa sinnen som legat obrukade. What?. Luft. Regn på kind. Ta steg? Man med hund. Man ska inte visa till hundar att man är rädd. Hej människa! Hej krossad snigel. Värsta träden. Oj. Ljud What? Jag log efterblivet mot samtliga som steg in på spårvagnen. Från att jag steg upp ur sängen liknande processen mest den där de i Sagan om Ringen gräver fram en orch ur leran. Det var jag, det var det som var känslan. Fast när jag kom ut började jag inte äta man FLESH, utan alltså efterbliven-leendet. Idag jobbar jag alltså och ska få betalt samtidigt som jag ser nya Harry Potter. Life is good, man. Life is good. Jag tänkte också bli en bättre och mer ljuvlig människa. Tips?

Filed under Uncategorized | Comment (1)