När jag kommer i mitt lilla hus, då är jag ensam om natten. Då tänder jag mitt lilla ljus, då har jag ingen ann än katten.

Fast jag ju ingen katt, förstås.

Så här går det när man sover den sämsta av alla tänkbara perioder, den mellan 20.00 och 01.00. Så nu sitter jag i mitt kök med ett kanelljus och dricker kanelte. Leker att det är julafton 1897.

Har naturligtvis fantastiskt hår som alla missar. Dessutom ligger det små trollspår efter Moa lite överallt. En tappad fingervante, en pappersask med glitter. Stök på ställen dit det är praktiskt omöjligt för mig att ens ta mig. Öppnade en snusdosa och fick storebrors snusdregel över handen. Undrar vilken som är bäst av hans eller min nuvarande favoritlåt med Cornelis. Kom tillbaka!

Nå väl. Snart är systern här! Hon ska göra sin första, och jag min nya, tatuering! De kommer bli pärlor. Undra om hon får sova med oss i vår säng? Sedan åker vi på roadtrip och köper städprodukter som bara vi kan. Jisses, vad skulle jag inte göra för de där två snyggare versionerna av mig?

Nu har jag haft min bror och brorsdotter hos mig i sex knasiga dagar. Värsta lyxen, värsta kaoset, värsta gypsy-stylish/bombattackerade lägenheten. Men vem orkar städa? För vi dricker ju grodkiss och gör sönder lakan för att vi vill ha spöken och äter alla kolhydrater trots GI och sover i högar. Och äter och skrattar i samma högar. Eventuellt börjar min bror förstå min vision om att alla syskon ska bo tillsammans för evigt.

Två citat får avrunda helgen:

”Nu är det slut på gifflar, slash, nu är det slut på det roliga” – Rekan 03.14

”Jag orkar inte vara med dig mer. Du är så jobbig. Du är som jag” – Storebror har mött sin jobbige jämlike till lillasyster

”Johanna, Johanna. Jag har kommit på värsta grejen. Man ska äta saltlakrits när man bajsar. Då känner man ingen lukt”. Jaaaha.

Skägg.

Jag orkar inte ens reflektera över att den här bloggen går att googla fram med hjälp av mitt namn. Tur att den bara är fylld av lögner och hittepå. Jag utgår ju från att alla på regelbunden basis googlar mitt namn.

Helgen var heeeeeeeeeeelt jävla sjuk. Episk. Vanvettig, dramatisk och evig. Jag vet inte om jag någonsin har skrattat så mycket. Jag vet inte om jag någonsin har haft så kul. Skägg! Arthur, Anderso, manshoror, allt var förbutt, allt var så Kissie style. Queen-musikalen var över all förväntan! Man blev så fantastiskt opretto och glad. Framförallt har vi ju aldrig varit på någon jävla båt, och vi har inte kommit hem båda dagarna på två x sjukt olämpliga sätt efter 6. Min kropp har utvecklat blåmärken från invärtes sår. Jag kan inte ens prata om det här.

Nu ska jag avsluta den här delkursen under veckan. Sedan kan jag berätta för er om jag återigen lyckats med en kurs utan att göra något av det man förväntas göra.

Det finns dagar då inte ens jag har orden. Då jag står obehagligt okaxig utan svar och utan förmildrande omständigheter. Ibland blir de där dagarna veckor. Då känns det nästan bra att mobilen inte fungerar på tre dygn. Jag saknar mig själv. Jag har inte ringt mig på år och dagar.

Inköpslista:

• Helt andra jävla ord
• Helt andra jävla tankar
• Perspektiv från Johanna 40 år

Vad fan, jag är som alla andra. Jag vill ha djävulskap, jag vill ha mirakel. Jag älskar folk. Jag älskar fan livet.

1. No, I’m sorry, I can’t go to the Bob Dylan concert with you because I’ve gotta stay home and crochet. I’m way behind.

2. Dude, where’s my crochet hook?

3. Get yo’ bitch ass off da phone and back to crochetin’!

4. Oh my God, I didn’t know Michael Stipe was gay. I’m gonna go home and crochet.

5. My grandmother sits outside the Cracker Barrel and crochets and yells at kids and she hates them because they’re young and she remembers when she was young and how much more interesting her life was back then.

Haha. Det är en sjuk, sjuk värld.

Virkligheten

Det är lite jobbigt. Det är lite jobbigt när man måste börja ifrågasätta om könsstympning verkligen är så hemskt. Denna jävla västerländska superior-identitet man går och dras med, och den tillhörande skammen. Jävla djupa antropologikurs. Jävla kulturrelativism. Jävla jävla, jag ska inte ha någon skam. Nå väl.

Det är lite jobbigt. Det är lite jobbigt att ha virkningsabstinens. Jag vill hem till virkligheten. Jag är inte speciellt kreativ överhuvudtaget. Jag tycker bara om monotona aktiviteter som snabbt ger en känsla av Fääärdig. Klara av hög för hög. Kryssa av. Stapla 10 åt gången. Yeah uhu, that rocks my world baby. Istället för att virka ska jag tydligen vid minsta lediga stund läsa Veiled Sentiments – Honor and poetry in a Bedouin Society. Naturligtvis.

Annars: virka, igen, och det vansinnga suget efter polkagrisar. Om det inte hade varit så sjukt skämmigt så hade jag velat åka till någon sådan polkafabrik och göra mina egna. Nej, nu ska jag googla om någon har virkat polkagrisar. Jag lovar att någon har virkat polkagrisar.

Just idag är jag stark.

Just idag

Älskar jag mest: att min Sanne Mission Very Possible Tottadotter ska dra åt helvete till Dublin och göra allt som är roligt i hela världen bland folk som pratar snyggast i hela världen.

Hatar jag mest: att jag är så avundsjuk på ovanstående. Helvete biatch.

Lugnar jag mig med: att Rekan är i samma stad. Jag undrar så var hon har gömt det där förut?

Önskar jag lite att jag var som: Päivi Hacker. Ska genast börja tala om mig själv i tredje person.

Blir jag exalterad: av att gå i skolan. Med grym lärarkvinna och fyrfärgspenna och nytt block och fucking hjärnaktivitet.

Äter jag: bara korv. Ibland korv med något till. Mest bara korv. Och Aspas öl har exploderat över resten vi har i frysen.

Suktar jag efter: 50 tusen i månaden i 50 år, vilket i och för sig är en stående önskan så -

Seriöst! Jag har inte ens tänkt på att de, förutom att vara söta så att ens hjärta går itu, även av naturen dödar det äckligast jag vet - gnagare.

Hemma!

Helt satans jävla grym. Vår semester var fan awesome. Seglingen i Stockholms skärgård, vara med mina syskon, romaanisk barock Prag-resa med min göbbe, och så Kiruna och nästan varenda kotte man någonsin tyckt om, Puoltsa, MAMI, tjockis-Lena, familjen H-son, Kajsas hus och jag orkar inte ens lista upp alla som gett oss fantastisk och inte ens lite nyttig MAT MAT MAT. Enda bajs-minuset var att jag knappt han se Zozo eller någon slags faster. Ahhh vi är kanske 10 kg mer Johanna och Peter än vi var när vi drog, men det gör ingenting. Nu är vi back, rackamajkrofåon.

I morse fanns det inte ens hur fucking sjukt det var att jag skulle stiga upp efter fyra timmars sömn. Men när jag raglade omkring på stan med byxorna vid knäna, tröjan uppe vid halsen, håret helt åt skogen och med sju saker i varje hand när jag försöker dra upp Metro och springa till nästa buss – då älskade jag Göteborg. Inte en jävel gav mig någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Vi är hemma!

catch up

..jaha, heej? Jag glömde. Missade. För jag höll på med en grej. Det kallas mormorsrutor och jag har inte gjort annat i 10 dagar. Och enligt någons beräkningar har jag inte ens gjort en tredjedel så många som jag behöver för att bli färdig. Så det är det som har hänt. Ibland har min man försiktigt sagt ”När ska du sluta sticka?” och då har han fått svaret ”Jag VIRKAR för i helvete, VIRKAR! Det är inte samma sak överhuvudtaget!”. Nu är jag ju en kärring när det kommer till att rätt ska vara rätt, sådär i allmänhet. Dock lyckades ju virkandet infalla under tadarattataaaa – PMS-dagarna!

Herrejävlar alltså. Det är inte att leka med.

En morgon under dessa dagar råkade jag försova mig, och vad gör Peter? Vad gör han? Han råkar.. sucka. En liten, liten suck. D-å-l-i-g i-d-é, gosse. Det resulterade i GAAAAAAAAAAHAHAHAHHGAHGAHGA DU KAN INTE SUCKA NU! DU FÅR INTE SUCKA IDAG! DU FÅR INTE UTTALA SAKER SARKASTISKT ELLER SUCKA, FÖR DÅ SPRÄNGS JAG! Och sedan grät jag i 26 sekunder innan jag sprang till bussen som jag nu var ännu mer försenad till. Stannar på hållplatsen och ba.. WTF, mate? Vad hände? Nu är jag ju helt vanlig igen.

Även igår gjorde sig de premenstruella störningarna påminda. Vi såg Snabba cash. (På tal om film måste jag bara inflika att alla borde se Inception närhelst de får tid). Vi har läst boken och tänkte att ok, den kan ju vara lite ok att strö-kolla. Det var den inte. Jag förstår inte hur någon som inte läst boken kan fatta något överhuvudtaget. Hur som helst, i mitt tillstånd var jag dock helt oförmögen att tänka på hur kass filmen var. Det enda jag gjorde var att sitta och gny för den lilla flickan med Mrado som far.

Jag -Men.. barnet.

Peter – Mmm..

Jag – Men flickan! Men gud vad hemskt.

Peter – Eh. Mm.

Jag – Men Peter, barnet!

Peter – Ja, barnet ja. Fan vad dålig barnskådespelerska.

Jag – Men lägg av! Hon är ju liten!

Peter - (kollar hur länge det är kvar av filmen) 

Jag – Men Peter! BARNET! HON ÄR JU ENSAM! Gud vad hemskt (hulkar).

Peter – ..

Jag – Nej nej nej! Barnet! (blundar) Nej, hon sa ”pappa” (gråter i smyg). Även när vi gått och lagt oss var jag fortfarande väldigt upprörd.

Alltså. Filmen handlar liksom inte om barnet. Det handlar om sjukt mycket mer saker innan det ens lite handlar om barnet. Detta är vad pms gör med en. Rekan skulle kanske ha förstått. Det är alltid Barnen och Föräldrarna. Jag får ont i hjärtat.

OCH ANNARS DÅ? Emma och Petter var och hälsade på, vilket var grymt! ”Vilken fin blomma du har.” ”Tack, det är hasch.” Och här försöker man visa upp någon slags civiliserad och ofarlig stad.

Jo, jag har bara ett par timmar kvar på jobbet och sedan drar vi till Stockholm och svirar med mina syskon. Det ska tydligen seglas. Segla? Sedan när har en Kirunabo seglat? Det är liksom inte vår naturliga miljö. Jag är något nervös. Efter Sthlm drar vi till Prag några dagar och sedan Kiruna. Dit man kommer när man kommer hem! Längtar som en tok. Känns som att jag ska på date, är helt pirrig i magen. Utomhuset, massa snyggon man inte sett sedan julen och tydligen – Koskenkorva med rosa drinkparaply?