house wife day

maj 19th, 2008

Idag ringde grannarna på igen. Vi öppnar inte. Vi förstår inte varför de inte kan lämna en lapp genom brevinkastet. Vad kan de vilja? Vill de låna en kopp socker? Är de swingers? Tänker de skrika? Fattar de inte att jag har klänning, orakade ben och tofs och inte kan möta människor?

Idag hade jag ledighets-psykos som tydligen resulterade i

  • Kycklinggratäng till middag + två matlådor
  • Björnbärspaj
  • Choklad-cup cakes med chokladglasyr
  • Stoor låda lasagne

http://www.pixbox.se/pic_show_id20632170.html

Borde man inte kunna ha ett Internet-forum för sitt lägenhetshus så att man kan ta upp diverse problem och nyheter där?

Dagens samtal:

Johanna: What the fuck är en longboard?

Emelie: Som en skateboard, fast längre, och man gör inte tricks med den utan åker bara på den. Som en surfingbräda (fast inte lika lång) på hjul. Det är skoj!

Johanna: Du är ju för fan cp-skadad.

Emelie: Jag vet, men jag ser iaf cool ut när jag går runt med den på stan. Jag åker på den också, fast nu har jag haft problem med foten ett tag, så det har inte blivit så mycket. Du borde testa!

Johanna: Hahahahahaha. Hah.

Emelie: Det absurda är att det faktiskt är ganska enkelt, och roligt

Johanna: Om gud ville att vi skulle ”ha kul” samt rulla omkring som några jävla idioter, så skulle vi ha fått hjul under fötterna.

Emelie: Vi hade det, men det evolutionerades bort för att vi skulle kunna ha klackaskor.

Johanna: Så lev med det.

Emelie: Det går inte. Tänk liksom, om gud ville att du skulle ha barn skulle han väl inte gjort dig till kanske världens sämsta förebild, men du har ju ändå tänkt trotsa det.

Johanna: Touché.

Filed under Uncategorized | Comment (0)

Kvinnorna

maj 15th, 2008

Jävla jävla jävla. Nu har jag läst igen. Det var flera år sedan jag läste något sådant. Eller, nej. Men det var flera år sedan det lyckades krypa in i verkligheten och ta över hela ens känsloregister och man kippar efter andan över alla satans ord som inte hinner komma ut. Och så måste jag tänka. Och så måste jag gråta för kvinnorna. Och bli skogstokig av av den sörjiga, eviga uppförsbacken och förlöjligandet och trött. Trött trött trött. Och sedan apatisk. Och sedan ledsen. Och det är det stora i det lilla. Varför måste Lois Griffin bara vara tråkig? Varför åker karlarna på möte i Skellefteå 4 dagar efter att man fått en bebis och man sitter och störtbölar och snorar med mjölkstockning? Och sedan måste jag diskutera med karln i två timmar.

Tur att han är Karln. Jag visste inte att man kunde vara så mycket Karln som han är.

Jävlar vad bra ni är.

Satans helvetes jävla skit, vad bra min mamma är. I förrgår var en sådan fet fläskig milstolpe som du har knatat mot i alla år och jag beundrar dig något oerhört.

Och jag är så stolt över Emma som jobbar i den där jävla gruvan bland alla jävla gubbjävlar och för vad vi pratade om igår, om att man övervinner.

Och jag är så stolt över Sofie som jobbar varje dag i en månad och ler ändå, och för vad du har blivit helt på egen hand.

Och jag är så stolt över Frida som så ofta är helt ensam någonstans i Hallonbergen och bara fixar allt som en jävla stjärna.

Ni bara fixar allt. Det är klart ni gör. Ni är ämnade till att stå ut och det är så jävla hjärtskärande och beundransvärt. Ni är ena förbannade hjältar. Jag vill inte att ni ska få diskvattens-eksem. Jag har massor av salva. Och jag sitter på jobbet och gråter för att ni är så jävla bra. Och det är inget skämt. Det är inte gulligt eller puttignuttigt. Ta det!

Åh, vad ni fattas mig.

Filed under Uncategorized | Comments (2)