Kvinnorna

Jävla jävla jävla. Nu har jag läst igen. Det var flera år sedan jag läste något sådant. Eller, nej. Men det var flera år sedan det lyckades krypa in i verkligheten och ta över hela ens känsloregister och man kippar efter andan över alla satans ord som inte hinner komma ut. Och så måste jag tänka. Och så måste jag gråta för kvinnorna. Och bli skogstokig av av den sörjiga, eviga uppförsbacken och förlöjligandet och trött. Trött trött trött. Och sedan apatisk. Och sedan ledsen. Och det är det stora i det lilla. Varför måste Lois Griffin bara vara tråkig? Varför åker karlarna på möte i Skellefteå 4 dagar efter att man fått en bebis och man sitter och störtbölar och snorar med mjölkstockning? Och sedan måste jag diskutera med karln i två timmar.

Tur att han är Karln. Jag visste inte att man kunde vara så mycket Karln som han är.

Jävlar vad bra ni är.

Satans helvetes jävla skit, vad bra min mamma är. I förrgår var en sådan fet fläskig milstolpe som du har knatat mot i alla år och jag beundrar dig något oerhört.

Och jag är så stolt över Emma som jobbar i den där jävla gruvan bland alla jävla gubbjävlar och för vad vi pratade om igår, om att man övervinner.

Och jag är så stolt över Sofie som jobbar varje dag i en månad och ler ändå, och för vad du har blivit helt på egen hand.

Och jag är så stolt över Frida som så ofta är helt ensam någonstans i Hallonbergen och bara fixar allt som en jävla stjärna.

Ni bara fixar allt. Det är klart ni gör. Ni är ämnade till att stå ut och det är så jävla hjärtskärande och beundransvärt. Ni är ena förbannade hjältar. Jag vill inte att ni ska få diskvattens-eksem. Jag har massor av salva. Och jag sitter på jobbet och gråter för att ni är så jävla bra. Och det är inget skämt. Det är inte gulligt eller puttignuttigt. Ta det!

Åh, vad ni fattas mig.

Filed under Uncategorized | Comments (2)