Things, like a walk in the park
Typiskt dåliga saker
- Folk som äter på spårvagnen. Alltså. Jag skiter ju i om ni skulle råka tappa korv någonstans, det är inte det som är problemet. Men det luktar illa. Det luktar tarm. Lägg av rå.
- Att jag trycker in skärbrädor även om de är fulla med smulor. Det är hemskt! Det låter hemskt, det känns fel, det blir jobbigt att dra ut den igen, men jag gör det ändå.
Typiskt bra saker
- Jag kommer till jobbet (kan man säga ledsen i hågen?) och vet att det kommer bli le bajs för att jag ska arbeta själv, men.. Men! Men så har nattajäntan stått här och bakat bröd under sitt pass så att jag får nybakat bröd till frukost. Absolut fantastiska lilla Emma.
- Jörgen har gjort sitt arbete och vi kunde tvätta hemma för första gången igår. Här gjorde vi ju då iofs en liten miss genom att inte ställa in fötterna så att tvättmaskinen står rakt, så den förvandlades till ett monster och hoppade sönder halva badrummet. Klockan var typ 22 och ja.. spännande, tänkte säkert småbarnfamiljen bredvid.
- Idag har Peter stått ut med mig i 20 månader. Applåder och eloger och djup tacksamhet.
- På måndag för jag le fetto grande löno, 10 kr/arbetad timme under 2008 retroaktivt utöver ordinarie lön. Mama’s gonna.. säkert något.
- Igår införskaffade jag två av de ljuvligaste gamla plåtburkarna här går att finna. En har nu blivit knäckburken. Jag ska vara 80 år och den ska fortfarande vara knäckburken.
Kiruna
Hade världens bästa söndag med älskling som inkluderade julmarknad i Haga, fika på Hagabion, promenad (ute i sol på dagtid!), tillverkning av knäck och kola samt att spela scrabble. Fick nästan någon form av julkänsla där igen. Vi dränker oss i konstiga traditionella seder så att det ska kännas på rikt. Fast ingen snö så långt Göteborgs kommun räcker. Någon slags hemlängtan känner man ju i dessa tider, även om den för min del inte riktigt är tillräckligt stark för att göra något åt. Jag vill ju till Kiruna, men jag vill till Kiruna-vår. Inte Kiruna-30minus-frysaihjäl-dödsångesterrorterror. Jag vill åka skoter, basta, pimpla, ha fula kläder i skogen, bärsa på Mommas och att det ska knarra när man går. Jag vill till Björkis. Jag vill ha sol och snö och, ja, jag vill åka längdskidor och kanske där i en halvtimme eller något faktiskt ha en hund. Fast jag vill inte ha den sedan. Bara en liten stund. Eller. Usch. Glöm det.
Jag fick iaf faktiskt ha lånkkisar under jeansen häromdagen. Sjukt obekvämt. Jag äger inga vinterkläder. Hur är det möjligt?
Filed under Uncategorized | Comment (1)Den tyske kocken.
Här om dagen träffade jag en lång och späd äldre man. Han var säkert i 70- eller t.o.m. 80-årsåldern, även om hans ögon formligen lyste av lycklig nyfikenhet , nästan som hos ett barn. Han frågade mig vad klockan var och förklarade att han hade lite tid över innan tåget hem till Hjo gick.
- Jag heter Paul, sa han. Det är jag som är den tyske kocken. Det gick inte att undgå den tydligt tyska accenten. Jag studerar här. Ja, jag är så mallig och stolt för det. Jag skriver min D-uppsats, förstår du. Ja, det gör mig så ledsen, du förstår att.. jag vill aldrig att det ska ta slut.
Han avbryter sig lite och sträcker ut armarna.
- Jag försöker att vara öppen och bjuda på mig själv, så jag förklarar för alla.. vem jag är. Jag ska skriva en bok, förstår du. Den ska heta ”Den tyske kocken”. Kocken är naturligtvis då jag, och första delen ska handla om hur jag tog mig hit till Göteborg. Den andra delen ska handla om mig bland proffessorerna. Men mest ska den handla.. Konstpaus. Om glädje. Här ger han mig det mest innerliga leende jag någonsin mötts av. För att alla behöver glädje, säger han.
Jag bara ler. Jag är fullkomligt hänförd av den här äldre mannen med sin något krokiga tandrad.
- Nej, nu måste jag gå. Men du, berätta gärna om mig. Om den tyske kocken. Och så går han iväg. Jag bara sitter och ler. Paul. Det var som i ett sådant där ögonblick i någon smörig julfilm när någon har turen att få träffa den riktiga jultomten en sekund i något varuhus.
Filed under Uncategorized | Comment (1)mördarbussen
Det man behöver efter en tröttsam arbetsdag är att man chansar och försöker ta en buss hem istället för vagnen. Du sätter i hörlurarna och försjunker bort i Tetris. Plötsligt släcks alla lampor i bussen, det blir kolsvart, och du upptäcker att du är den enda kvar på hela bussen (svinultralång dubbelbuss) och att du inte har någon aning om var du är. Panik panik. Typ industriområde. Typ stor väg, inte bussväg med hållplatser. Inte hemma. Försöker febrilt trycka på Pling-knappen, men den lyser konstant utan att låta pling. Ok, tänker man. Det är nu jag dör. Jag har inte sett så många skräckfilmer, men man fattar ju att det här är fel och typiskt mördaraktigt.
Jag fick tillslut gå fram och skrämma ihjäl busskvinnan som trott att bussen var tom och skitit i min hållplats och börjat åka tillbaka mot Centralen. Hon trodde förmodligen hon skulle dö när jag plötsligt dök upp. Det kunde hon gott ha. Jävla busskvinna. Skita i hållplatser sådär. Jag kunde ha varit döv och blind. Får man bara åka runt runt till Centralen då?
Filed under Uncategorized | Comment (0)Jörgen
Idag sitter jag och väntar på Jörgen. Jörgen är gud och ska komma hit och kolla innan han slänger hit en annan person som ska installera min tvättmaskin. Jag undrar vad Jörgen ska kolla. Ska han se om det verkligen finns en tvättmaskin?
Kom nu Jörgen.
Filed under Uncategorized | Comment (1)