Den tyske kocken.

Här om dagen träffade jag en lång och späd äldre man. Han var säkert i 70- eller t.o.m. 80-årsåldern, även om hans ögon formligen lyste av lycklig nyfikenhet , nästan som hos ett barn. Han frågade mig vad klockan var och förklarade att han hade lite tid över innan tåget hem till Hjo gick.

- Jag heter Paul, sa han. Det är jag som är den tyske kocken. Det gick inte att undgå den tydligt tyska accenten. Jag studerar här. Ja, jag är så mallig och stolt för det. Jag skriver min D-uppsats, förstår du. Ja, det gör mig så ledsen, du förstår att.. jag vill aldrig att det ska ta slut.

Han avbryter sig lite och sträcker ut armarna.

- Jag försöker att vara öppen och bjuda på mig själv, så jag förklarar för alla.. vem jag är. Jag ska skriva en bok, förstår du. Den ska heta ”Den tyske kocken”. Kocken är naturligtvis då jag, och första delen ska handla om hur jag tog mig hit till Göteborg. Den andra delen ska handla om mig bland proffessorerna. Men mest ska den handla.. Konstpaus. Om glädje. Här ger han mig det mest innerliga leende jag någonsin mötts av. För att alla behöver glädje, säger han.  

Jag bara ler. Jag är fullkomligt hänförd av den här äldre mannen med sin något krokiga tandrad.

- Nej, nu måste jag gå. Men du, berätta gärna om mig. Om den tyske kocken. Och så går han iväg. Jag bara sitter och ler. Paul. Det var som i ett sådant där ögonblick i någon smörig julfilm när någon har turen att få träffa den riktiga jultomten en sekund i något varuhus.

Filed under Uncategorized | Comment (1)