det dramatiska livet

Vi såg hela Tusenbröder-serien nyligen och sista avsnittet under helgen. Fy fan vad jag grät! Jag levde mig verkligen in i hela situationerna och reagerade väl egentligen mänskligt, men det är tydligen konstigt. Peter blev typ paralyserad. Jag grät och skrattade och var sjukt upprörd. Det var kvinnomisshandel och mordförsök och mord och dramatiska njurtransplantationer och verkligen sista ögonblicket-grejer och oj oj oj. Vi insåg att jag nog inte ser så mycket hemska saker överhuvudtaget och därför reagerar starkt på obehagliga scener. Måste börja kolla mer läskiga tv-serier och härdas.

Om något mot förmodan missat det så går jag ju alltså i en konflikthanteringskurs, eller närmare bestämt fortsättningskursen. Det var egentligen bara tänkt som en guldstjärna på mitt planerat storslagna CV, men nu börjar det (som jag tidigare skrivit) bli ruskigt personligt. Tills idag har vi alltså blivit ombedda att ta med en egen konflikt. Jag gav mig fan på att jag ska vara modig och spill my guts och vara personlig. Så i lördags har jag suttit och och skrivit nästan fem sidor worddokument om min konflikt, och jag hade säkert kunnat skriva mer. Herre min je. Fast det är väl sådant som gör att en konflikt blir krånglig, att den är omständig och fram och tillbaka. Det mest intressanta med att göra detta var att man fick en sådan överblick. Jag insåg att en pyttig händelse egentligen kanske hade sjukt stor inverkan på vad som komma skulle. Jag fick nästan lust att ringa upp personen i fråga out of the blue och ba du, jag har löst det här. Jag har ställt upp tabeller, jag har överskrifter och allt. Har inte du också reagerat på det här som hände 8:e juni? Personen skulle mest troligt lägga på luren.

Nu är jag ändå fruktansvärt nervös för vad alla kommer säga om min konflikt ikväll på kursen, eller framförallt ledarna. Usch, de kanske tycker att man ska göra jobbiga saker. De frågar alltid; vill du LÖSA det här? Att t.ex. bara ignorera något eller låta det vara eller ”bete sig som vuxna människor” är bara att HANTERA konflikten. Att lösa den är något annat.

Jag har inte sådär jättemånga konflikter i mitt liv i allmänhet. Jag har sjukt mycket tur. I min umgängeskrets säger vi typ

- Du är dum i skallen.

- Jaha, jo. Då kanske jag ska sluta vara dum i skallen?

- Ah, typ.

Fast mest går vi nog omkring och tar saker för vad det är och har självinsikt och tycker inte synd om oss själva och ger inte subtila signaler som vi förväntar oss att andra ska förstå, och blir sura när de inte gör det. Överhuvudtaget att man inte tar saker så vansinnigt personligt. Det gör saker galet mycket lättare. Heja umgängeskretsen!

På tal om umgängeskrets så talade de om svensexor och möhippor på radion idag och jag tänkte att fy fan vad pinigt om man vill ha en och så är det liksom ingen som anordnar en. Så nu ger jag en subtil signal som jag blir sur över om ni inte förstår: det är kul med möhippor..

Usch.

Jag lever i en ganska skyddad värld, nästan alltid ganska långt ifrån Gubbar. Därför kan jag känna att jag kanske verkar överreagera för minsta lilla, för att jag inte är van. Men man ska väl ta mig fan inte behöva vara van? Jävla gubbar. Igår träffade jag några. Jag blev skrattad åt, jag blev inte tittad i ögonen och jag blev talad till som vore jag en liten flicka. Då fick jag ta på mig ultra protection shield och tänka elaka tankar när jag log och också dumförklara Gubbe genom att kunna läsa, kunna huvudräkning och kunna kalendern. BAM! DÄR FICK DU GUBBJÄVEL! sa det i mitt huvud. Gubben reagerade inte överhuvudtaget.

Nej, nu tycker jag att 17/5 kan få komma och Cypern och träff med familjen Tapani/Nilsson/Jacobsson och allt vad de heter.

Mama has got a new pair of shoes times 5.

Jag har ingen självbevarelsedrift. Jag jobbar redan heltid, men ändå sitter jag som en hök och tar alla tillfällen att hoppa in för människor som är sjuka etc. Pengar, tänker jag. Pengar. I och för sig gäller det bara veckodagar, och då är ju ändå inte Peter hemma så jag kan lika gärna jobba. Så sorgligt resonerar vi. Pariga paret. Jag är så sjukt dålig på att vara ensam hemma. Jag dricker bara kaffe och röker och undrar varför jag skakar i axlarna framemot kvällen. Och spelar tv-spel. Och kollar på amatörfilmade samt heelt innehållslösa videos på Amy Winehouse. Typ när hon går på gatan. Eller kammar håret. Jag har inte ens någon relation till den här människan. Jag sitter bara och tittar. Känner inte något speciellt. Tittelititta. Samhället, alltså.

Igår var vi och köpte skor. Ett par till Peter, fem par till Johanna. Ungefär exakt likadana, men med varierande färg. Jag är inte roligare än så. Jag försöker inte lura mig själv, jag vet att jag inte kommer använda knasiga skor. Kassörskan sa att jaa, nu har ni ju tygskor för ett tag. Stå där och döma mig. Ah men gör det.

Är det ingen förutom jag som följer ”En plats på landet” på kanal 8?

lite mer Johanna till världen

Vad händer? tänker ni. Två veckor utan ett inlägg? tänker ni. Ja, säger jag. Jag har städat, varit annorstädes och i helt påhittade bondesamhällen man når via Wii-kontroller. Jag hade även turen att få sitta på Ullevi när IFK slog Elfsborg med 5-1. Det är alldeles för sällan man får tillfälle att dras med i masspsykos. Man borde bry sig. Var även och såg Nowhere boy om Lennon som ung. Rekan och Las Almas fick kärlekskänslor medan jag fick moderskänslor för huvudrollsinnehavaren. Han är fyra år yngre än jag. Analyze that, MO FO. Den filmen kan ni ju se i alla fall. Jag har även grävt ner mig lite i dekadensromantiserandeträsket och boken av och om Russel Brand. Måtte han bli mer känd så jag åtminstone kan applicera all denna kunskap i TP.

Igår började min fortsättningskurs i konflikthantering. Nu börjar det bli på riktigt obehaglig nivå. Till nästa gång ska vi ta med en egen konflikt och detaljerat skriva ner den. Hela köret, typ ”hon sa så, sedan gick han dit, sedan tittade de där konstigt på mig, och det kändes ju märkligt i och med att jag upplevt det här för sju miljarder år sedan med andra personer”. Sedan ska man få det närmaste professionell hjälp med en konflikt som jag nog någonsin kommer komma. Intressant. De sa åt oss att vi skulle komma ihåg att det vi ska beskriva är VÅR erfarenhet av vad som har hänt. Det tycker jag blir lite krångligt. Man vill ju gärna försöka vara objektiv på något sätt. Lägga in värderingar kring hur den andra personen mest troligt tänker och känner. Det är intressant hur vi gärna gör det, alltså tror oss veta sjukt mycket om vad andra gör i skallen. Gärna får vi för oss att folk alltid tänker en massa saker om just oss. Jag vet inte hur det är för er, men själv tänker jag mest på mig själv och England. Inte så mycket på era magar,  relationer eller ordval. Mest mig. Mig mig. Jag håller på och omfamnar min egocentrism.. centrisism? MIG. Jag som hela tiden trott att man måste välja mellan att vara en fin människa och självcentrerad, men ack så jag bedrog mig! Vi har haft många turer, jag och mig.

Och så dagens:

Outfit: kört hårt på tomtenisse i en vecka nu.

Datum: 1 juni då jag har en ny tatueringstid inbokad.

Uppgift: rituell storhandlardag med älskling.

Förvirring: hur kan man bäst spendera vecka 32?

Stenmark:

hallelujah

Igår tittade jag i min sådan här mjukostask (ostask, jätteroligt ord) och genom flera år av intensiv träning kunde jag snabbt avgöra att detta mina vänner, det räcker till att täcka exakt 1,5 knäckebrödsskiva. Det är för mycket att bre på en, för lite för att räcka till två. Det skulle bli torrt. 1,5. Vad ska jag göra? Jag öppnar mitt oöppnade knäckebrödspaket, och.. vad.. ligger.. där.. om inte ett halvt knäckebröd?! Ett halvt knäckebröd direkt från fabriken! OoooohhH, vilken känsla. Naturens harmoni. Cirkeln slutits. Allt har klaffat och man skuttar glatt i ljuset efter tunneln. Jag blir så lycklig. Jag känner mig så omhändertagen. Jag tror inte ens jag överdriver när jag säger att detta är det närmaste en religiös upplevelse jag någonsin har befunnit mig. På andra plats kommer när jag irriterade mig själv med att lägga en hårsnodd på handfatet, trots att de inte ska vara där. Nästa dag spontanfärgade jag håret och trädde en plastpåse över skallen och – behövde plötsligt en hårsnodd för att fästa den med. Och där låg den, som sänd från mig själv. Det är så man förväntar sig att djuren ska börja flyga in genom fönsterna och hjälpa mig på med jackan. Allt hänger samman. Simbas pappa hade rätt.

mindfulness

Hemska morgon! Vaknade och blev sur på P för att han väckte mig..? Var tvungen att sitta ner i duschen för att det hängde en massa tvätt på linorna ovanför mig. Brutalt kallt i badrummet. Det är som om det drar lite där. Dessutom är vårt ”varmvatten” kallare än kiss och strålen kan omöjligt täcka hela mig samtidigt. Tycker väldigt synd om mig själv. Fattas bara att väggarna vore av betong och att en glödlampa växlar i ljusstyrka. Syndom:et blir extra påtagligt när man sitter ner, är naken och fryser. Hittar bara ris och sås att ta med till lunch. Skiter i att ens ta med det. Tar ut soporna. Det händer väldigt sällan att jag tar dem i och med att jag aldrig går åt det hållet och en omväg på 30 meter känns helt otänkbart de flesta dagar. Förra gången jag tog dem hällde jag kaffesump över hela mig och en granne såg det. AH MEN TITTA DÅ.

Försöker tänka mindfulness. Vad fan är det, tänker man. Ja, det är bl.a. att man ska vara närvarande i nuet och att man ska gå omkring och uppskatta saker. Typ äter du mat ska du låta varje sinne få fem sekunder. Titta på maten fem sekunder, lukta på den i fem och smaka i fem. Tror inte man behöver lyssna på maten. Eller typ smaka på en kattunge. Men ni fattar. I natt lyckades jag ganska bra. Uppskattade att jag hade fått köpa min säng själv, exakt den jag ville ha. Att jag har kudde, täcke och sängkläder som jag valt. Schjuukt tacksam var jag. Sedan var jag tacksam för att jag har världens mest bästa man och för min bror och min syster som jag är så tacksam för att jag kan åka till i veckan. Sådana här mornar är det lätt att man blir ironiskt tacksam istället. Tack för regnet, hemskt mycket tack. Och för att det är stopp i avloppet i handfatet. T A C K S O M F A N. Och tack för att min ena hörlur till mp3:n glappar och för att luckan på min mobil hänger och dinglar. Och för att någon HELT jävla sjuk människa sitter framför mig på vagnen och fucking petar sönder tandköttet med en tandpetare och tar ut den och tittar på den. Typ; vad kan jag ha köttat sönder nu, let’s have a look shall we? så att jag måste se. Flera sinnen var definitivt engagerade och jag var oerhört medveten om mitt NU. Riktig mindfulness.

man kan t.ex. testa vara glad

Igår var sista dagen på Konflikthanteringskursen och vi fick t.o.m. intyg. Jag väljer dock att kalla det diplom, det känns mycket roligare då. Kändes ungefär som när man åkt Lilla Vasaloppet. Alla fick diplom, men det gjorde liksom inget. Nu ska jag i och för sig gå fortsättningskursen också, men det här innebär ändå att jag redan har gjort en av de saker jag planerat att göra under 2010. En sak på listan avklarad, ett mål nått. Andra mål:

* Jag. Above all ska jag göra som jag vill. Bara läsa böcker jag verkligen vill läsa. Bara prata med dem jag verkligen vill prata med. Bara ha på mig det jag vill och bara ligga och duga om jag vill.

* Gå till tandläkaren. Jag vill inte. Inte för att jag är rädd, tvärtom – jag har alltid tyckt det är ganska trevligt där. Alltid och alltid, DÅ för 10 år sedan när jag var där sist. Någonting hände, jag typ missade en tid och sedan har de aldrig kallat mig igen. Och jag har inte tagit tag i det själv. Istället har jag snusat mitt tandkött sönder och samman. Dessutom gör jag något fucked up med käkarna i sömnen, så jag kan knappt stänga dem i vaket tillstånd samt får spänningshuvudvärk ungefär jämt. Jag kommer få en massa skäll. De kommer säga att jag är en dålig människa. Det tycker jag är långt värre än den ekonomiska fläsksmällen.

* Börja ta körkort. Jag säger börja, för jag kan inte rimligtvis lova att jag lyckas. Ska ta tag i det, efter konflikthanteringen. Egentligen förstår jag inte varför jag inte har körkort redan. Jag är ju en ganska redig människa. Jag brukar ta tag i sådant här. Det stämmer inte ihop med min självbild. Förutom själva körkortet så har Peter i ungefär tre års tid på varenda sak jag velat ha gett mig svarat att jag får det när jag får körkort – så det borde ju bli ett himla kalas med slottinflyttning, barnbarn och att jag styr världen.

* Träna och köpa årskort som jag använder. Det här kan jag ju inte riktigt utvärdera förrän om typ 200 dagar. Vi hörs då.

* Hångla. För det var någon värmländsk gubbe som på värmländska frågade ”Vill du ha en puss till påsk eller vill du hångla dig svettig?” och man kände ju att man måste svara alternativ 2. Lite ledande frågeställning där. Inträngd i ett hörn. Man kan ju välja att applicera det här på andra delar av livet. Man måste inte hångla. Det är faktiskt inte helt oproblematiskt att hångla. Det kan vara som en pina om man t.ex. måste kissa, eller om man är väldigt varm och svettig. I alla fall jag är exempelvis nästan alltid kissnödig och varm. Eller kall.  Hångla är f.ö. ett sjukt fult ord. Nu säger vi det aldrig mer.

* Vara en lite bättre kompis. Det tycker jag man alltid kan försöka vara. Man lär väl fatta hur man gör först om typ 72 år, men man kan ju försöka. Något som kan verka väldigt enkelt, men som ofta sitter så sjukt långt inne, är att vanlig jävla snällhet och trevlighet inte är farligt. Man måste inte bara gulla med de som är fula och otursförföljda. Man kan heja på de som ligger först också. Du hamnar liksom varken längre fram eller längre bak för det. Det blir bara mer fint och kul. Och kanske framförallt: folk behöver inte alltid ha gjort något för att förtjäna uppskattning. Det blir liksom bara fundamentalt jävla fel i att hela ens värde ska ligga i prestation. Stackars barn. Fick faktiskt höra att 80 % av allt en 3-åring får höra har budskapet ”Du är inte bra nog”. Jag vill fan kräkas.

Jag ska ge någon en present. Utan anledning. För god syreupptagningsförmåga, för att någon finns.

Och i allmänhet: Det aktiva livet. 2010 års slogan. Gör’t. Göre bara. Sluta få för dig cp-skadade saker. Få för dig något bra istället.

Alltså herregud vad jag är som någon slags fin moralisk Pay it forward-film som man måste gå och se med skolan. Jag lovar att vara lite bitter nästa gång.

festen 2010

Jag orkar inte andas. Så trött är jag. Hjärtat orkar inte pumpa runt blodet, lungorna är alldeles för långt borta. Och huvudvärk. För jag hade fest för tre dagar sedan. Inte så konstigt att vuxna människor går på fest en gång om året om det ska ta en vecka att bli sig själv igen. Folk kunde inte stå, folk kunde inte prata, folk kunde inte hålla sina mobiler hela och folk kunde inte hålla nere sin mat i magen. Så kan vi säga. Och vårt hem! En katastrof. Vi har väl diskat och slängt sopor och plockat burkar i två omgångar nu. Kanske blir färdigt till helgen. Vad höll alla människor på med? Djur. Om 9 dagar ska jag på festkryssning. Exakt var den här peppen ska komma ifrån återstår att se. Vi kommer ju köpa en partypåse chips och ligga i hytten och spela kort. Wuuuuhuu, livin’ the dream.

Jag vill HEM. Det skriker i kropparna på oss. Som en biologisk klocka som säger att norrlänningar ska i Norrland vara under påsken. Vi ska inte ha stövlar, vi ska inte kunna ha skinnjacka och vi ska inte ha hår som blir smutsigt av Västkust-vind. Vi ska inte bygga uteserveringar och vi ska inte öppna balkongdörren för att det är varmt. Jag blir fan arg på riktigt. Inte sådär gnälligt gull-avundsjuk utan riktigt jävla pissed. Ska inte jag så ska inte ni. Ni behöver faktiskt inte höra av er alls förrän det är maj och ni istället är avundsjuka på att vi kan bada.

Sist men inte minst så har jag ju fått fantastiskt spännande information om att min blogg sprids smygarvägen till säkert tre okända människor. Det ger mig storhetsvansinne. Jag ser framför mig någon slags framtid i berömmelse. Sedan blir jag också lite rädd. Jag vet ju inte vad det är jag skriver eller håller på med.  Jag själv smygläser http://ettlitetreceptpalycka.bloggplatsen.se/ som skrivs av en vän till vänner. Inte för att jag smyger så mycket med det, men jag har inte haft anledning att kommentera så jag har inte gjort mig känd för författaren. Dessutom vet jag ju inte hur man gör det på ett snyggt sätt. Hur presenterar man sig? Om du är en av de tre personer som läser min blogg utan min vetskap kan du väl skriva en liten presentation. Typ 1. Namn 2. Favorit vad fan som helst 3. Hur du känner kring Scarlett Johansson 4. Fysiska kännetecken 5. Beröm till mig.

Fan vad pinsamt om ingen gör det här nu. Men sådan är jag. Kastar mig mot avgrunden, håller mitt hjärta i handen. ÄLSKA MIG!

människor man har älskat svinlänge

Hej. Hur mår du? Jag mår bra.

Igår ba sådär swoosh boom slam dunk the funk så kommer min bror med familj på spontanbesök. Så himla kuligt. Lite sorgligt att jag är upptagen hela dagen idag och att kärleken de skulle kunna sprida till mig nu istället får gå till min Wii-konsoll. Fast jag har i alla fall morgondagen och får i alla fall sova med det lilla knyttet! Som i och för sig är 5 år och inte alls speciellt knytigt längre. Igår kväll när jag var heelt slut efter jobb och träning så berikade hon mitt liv med lite ögonblickskonst, d.v.s. hon sjöng visor och berättade sagor som hon hittade på vid tillfället. Sjukt underskattat att få en sådan nattning som vuxen. Jag däckade i tanken att jag var den stora prinsessan, hon den lilla och kan det ha varit min bror som är ”det stora trollet Mathias”?

Igår hann jag även med ett livsbejakande samtal med Pempan. Det är märkligt med de där vännerna som man inte har pratat med på flera veckor, men när man gör det så kan man gå pang direkt på existentialismen. Man kan säga att jag har knallat runt, men fortfarande kommer jag tillbaka till dig. I våtdräkt i morgonregn eller i våtdräkt i  eftermiddagssolsken så har du stått brövi mig, flicka. Nu kan du tänka på det där Fjällan. Om du verkligen är konventredo så ska du lista ut var det där kommer ifrån.

att fortsätta tjata om träning

Fattar ni att idag blir tredje dagen i rad som jag går och tränar? Det fattar inte jag. Jag är stolt som tuppen. Även om jag skulle hålla i gång träningen i tre år skulle jag nog fortfarande tycka att jag är så fenomenalt och unikt strålande efter varje gång. Framförallt är jag tacksam för att jag har Rekan som gör allt så sjukt mycket roligare. Snygg-Erika. Bäst-Erika. Det här skulle jag for the record aldrig säga to your face. Jag slänger mig avslappnat med engelska termer på ett högst modernt sätt. Hur som haver. På fredag ska jag vardagslyxa, eller som vi vanliga arbetare kallar det – lönedagslyxa. Har frisörtid, ska träna, sedan BASTA, sedan göra peppig spotify-lista till peppig lördagsfest.

På tal om träning; ibland förstår jag inte låtarna som vissa ledare väljer att ha på sina pass. Liksom. När jag ligger och DÖR av att göra ens 10 låtsasarmhävningar så vill jag inte höra ”Don’t you wish your girlfriend was hot like me?”. Man ba. Nej. Det önskar han nog kanske inte. För jag ligger och stånkar i generande kläder och glider isär med armarna så min handsvett gör märken efter golvet. Don’t ya..? Eh nej. Ok. Inte heller vill jag göra rump-lyft till någon dänga som går sexy sexy boy boy, nasty nasty boy. Jag kan tänka mig att farbröderna bredvid inte heller vill det. Me and the farbröders.

En annan sak som me and the farbröders har gemensamt är att vi älskar samma mat. Igår gjorde Peter köttfärslimpa, potatis, sås, lingonsylt och sallad. Fyy satan vad gott. Jag önskar jag kunde äta sås och potatis varje dag. Snygg-Peter. Bäst-Peter.