100525

Det som skulle ha varit Cypernveckan spenderades i soffan. Det vi åt bestod av 78 % karra, 9 % vatten, 10 % kaffe och 3 % bröd. Spelade förvånansvärt underhållande Agatha Christie-spel. Då förstörde vi allt. Vi hade råkat tänka, och sedan kunde ingen film eller serie eller något tv-program underhålla oss längre. Jag berättar det här för att jag vill ge er chansen att undvika att råka använda hjärnan. Det mördar den innehållslösa glädjen. På söndag tog vi beslutet att nu är det förbi. Dekadensen har tappat sin charm.

Så igår gick jag och tränade och det var som om det var första gången, igen. Hade monstruös, brutal killah-laktosmage och tänkte verkligen skita i det. Man kan ju liksom inte ens gå då. Fast så hade jag en intensiv diskussion med mig själv och bestämde mig för att försöka ändå. Så när jag ligger där och gör situps (för mig är det situps, även om man utifrån inte kan urskilja någon form av rörelse alls) så hör jag det. Fisen. Nej, gott folk, det är inte jag. Och det är inte ens en fis, det är fan en prutt. En lång. Vad kallar man det då? Brakare. Kvinnan bredvid får lite för högt tryck mot sin buk och kan inte låta bli, och jag är eventuellt den enda som hör det genom musiken. Jag blir helt stel i kroppen och eftersom jag är en sådan fin människa så vill jag försöka låtsas som ingenting och inte göra situationen värre för stackaren. Fast när jag får springa efter henne under joggingen och hon fortsätter gasa ner hela mitt utrymme, och dessutom riskerar andra tro att jag är skunken, då gör jag faktiskt lite usch-ansikte.

Jag väljer nog ändå att ta det som ett tecken. Den allsmäktige visade mig att jag inte hade en så hemsk mage trots allt, och att om fis-kvinnan klarade det så gjorde ju jag det galant.

Smyckegatan!

Vi fick den! Vårt eget hushåll hos fröken Berg. Om ca sex veckor får vi äntra vestibulen i vår nya lya. Det är fortfarande en tvåa, men 7 kvadratmeter större och framförallt etage. Och uteplats! Med vinbärsbuske! Över 2,5 år har vi gett Bergsjön. Jag blir naturligtvis lite vemodig. Fast vi kan ju åka och hälsa på Rekan här och komma ihåg hur det är att gå upp för backen. Igår kollade vi bilder från när vi precis hade flyttat hit. Vad små vi var. Peter hade mycket mindre ansiktsbehåring och jag mycket mindre allt, utom håret som var mer. Vi ska ju bara flytta, men jag tänker lägga i alla växlarna och tänka Göteborg Fas 2. Att kanske för första gången någonsin bo någonstans där man verkligen vill bo. Som man har valt. Något som inte bara kommit helt slumpartat. Shit pommes frites. Nu ska vi ha världens bästa vecka med lördag varje dag. Jag är så himlans lyckligt lottad.

Potta.

Jobbar helg och igår (lördag) somnade jag 19.00 och förutom ett avbrott då jag tog mig till sängen sov jag till morgonen. Det är bra för själen. När något är bra för själen så orkar man sminka sig innan man går till jobbet. Och man tittar inte konstigt på hon som dör på vagnen, som har 15 cm klack och som kanske gjorde något helt annat än sovit kvällen innan. Man har kärlek att sprida.

Idag ska vi kolla på en etagelägenhet. Jag vill att den ska vara skitbra och att vi ska vilja ha den. Vi har redan planerat ett slags korgsystem inte helt olikt det Lotta och Fröken Berg har i Lotta på Bråkmakargatan. Vi kommer ju ICKE springa upp och ned i trappan. Det ska vara en korg stor nog så man kan packa allt man behöver för några timmars vistelse på ett av planen. När jag hissar den till Peter ska vi ropa kodord så man vet när snöret är redo att ryckas i o.s.v. Vi tycker iofs redan nu att det är fruktansvärt att behöva springa fram och tillbaka till köket i vår vanliga lägenhet, så vi lastar exakt allt som kan tänkas behövas och tar med oss det till vardagsrummet direkt. Vi har vanan inne. En del av hela etageproblematiken är att sovrummet och toaletten är på olika våningar. Ska vi ha någon slags potta? Hur äckligt är inte det? Fast pottor är ju tjusiga annars. Och ordet i sig är ett väldigt bra ord. Potta.

Började kolla Modern Family igår. Inte helt kassa två första avsnitt, men det är nog för tidigt att göra en bra bedömning.

Bazingah!

För några dagar sedan kändes livet som avföring i spya i Boden, men nu börjar det ljusna. Först och främst så var jag hos tandläkaren idag och jag hade inte ett enda hål! Inte ett enda hål har jag skaffat på hela tio år. Det är en sådan lättnad. Jag har ju bävat för utskällning i flera veckor och inte gnällt om annat. Tandläkaren sa samma sak som de sa åt mig när jag var yngre, att man borde använda tandtråd oftare. Inget har hänt. En seger för min tanddiet som består av kaffe, snus, cigg, godis och panikborstning som alldeles för sällan överstiger en minut. Hallefuckinglujah! Eller BAZINGAH! Nu ska vi skaffa sådana där smarta tandförsäkringar, som man ju tydligen måste.  Med en sådan här regering lär ju sjukvård i allmänhet knappast bli mer skattefinansierad.I övrigt var det en upplevelse att gå till tandis i Bergsjön. Tandläkaren tog nästan för givet att min avgift skulle betalas av socialen. Jävla skit-segregering.

Peter lider vidare. Operation på måndag. Förhoppningsvis får han starkare smärtstillande då också, så att han kanske kan sova något minut här eller där. Fy, jag avundas honom inte. Det är så sjukt frustrerande att inte kunna röra sig.

Idag har vi en ganska mysig dag. Kött i marinad, Otis Redding i högtalarna, en tvätt i maskinen, strålande sol och jag matchar allt annat med att ha spolar i håret. Det kommer bli fult och jag kommer måsta duscha igen, men det känns som att situationen kräver dem.

Avslutningsvis; jag vill ha Jim Parsons som min son och jag vill ha det nu.

stress

Det krävs att jag har ca två saker att göra på en hel vecka för att jag ska känna repet strama mot halsen. Två ynka inbokade förehavanden. Den här veckan har jag minst fyra: konfliktkurs, lägenhetskollning, träningspass och tandläkartid. Gärna också tatueringsdiskussionsmöte med tatueraren. Dessutom måste jag ha minst lika mycket tid, som själva sakerna tar, till att reflektera över att de ska hända, att de tar tid o.s.v. Jag kvävs! Befria mig! När ska jag hinna se Big Bang Theory och äta Lemon curd?

plötsligt

Massa, massa saker hände plötsligt.

Plötsligt brände sig min fästman på jobbet. Vi tänkte inte så vidare värst mycket på det. Plötsligt pratade jag med Kajsa i hundra år, med konversationsstarten ”Vad gjorde du för tre år sedan?” Plötsligt tänkte jag att det där brännmärket ser inte vidare värst bra ut och vi fick åka in till läkaren. Plötsligt var det hej och hå och 1:a, 2:a, 3:e gradens brännskada och plastikkirurg och sjukhus varje dag. Plötsligt öppnar jag dörren och där står MAMMA av alla människor. Hon var som tre visa män med mat, vin och cabaret-biljetter. Jag älskar att få besök som man inte behöver ha bh på sig med. Det är själva essensen av riktigt bra besök. Att sedan ändå få en av de bästa anledningarna till att ta på sig bh igen – cabaret – gjorde saken ännu bättre. Det var glitter och hits och stay ups och pojkar i tights och pinsamma situationer där de kommer fram och driver med en. Typ nummer ett på listan över obehagliga saker: att bli uppmärksammad av tokroliga människor med mikrofon.

Nu förstår jag inte hur jag ska orka jobba hela veckan, när jag haft en massa roligt och en massa hemskt. Fast värst av allt är att jag trott att jag skulle klara just den här veckan bara p.g.a. tanken att på måndag skulle jag åka till Cypern och allt skulle vara awesome. Men nu verkar det som om Peter ska opereras nästa vecka, och då sitter vi här. Då sitter alla mina klasskompisar på tåget och skrattar och har kul, och jag är Madicken med hjärnskakning. Eller så är det kanske Peter som har själva hjärnskakningen och jag bara självömkar. Det var inte såhär det skulle bli. Plötsligt. Men så får man väl tänka att det kunde varit mycket, mycket värre.

HON FATTAS MIG!

Brita! Borta bara sådär. Jag hade inte ens hunnit tänka tanken att hon kunde försvinna. Under de senaste åren har jag alltid, alltid haft henne i min mp3. Hon är som en mental rak rygg. Namnet på min blogg – Aj, där gick en maska – kommer sig av att hennes version av Augustin är min favorit. Överhuvudtaget kan jag sakna den sortens texter som skrevs då. De har liksom ingen jobbig tolkningsmån. Dagens texter kan tyckas mig så jädrans universella. Tillämpbara på vad fan som helst, så att alla alltid kan tolka in vad de vill och ty sig till dem. Det gör dem helt meningslösa. Att vara leds på sexualiteten och sjunga att jag ska ta morfar med mig ut ikväll och jag har inte siden under, bara fläckig röd flanell – det betyder exakt just det. Inget annat. Och just där, då blir det lilla banala så sjukt mycket mer meningsfullt än love, peace, harmony, heart, universe, ache and farts.

Här kan du avnjuta två av mina favoriter tillika hits:

http://www.youtube.com/watch?v=XCV6XpiU_54

http://www.youtube.com/watch?v=ef8zenvWOMM

Mitt liv i mat.

Igår såg jag en kändis. Jag vet inte vad han heter eller vad han har varit med i, men känd är han så ni kan lika gärna bli impade ändå.

Klockan är 08.30 och vi kan sammanfatta dagen.

Dagens käftsmäll: jag blir tillsagd att jag inte borde äta ägg varje dag. Jaha? Nähe? Det är tydligen för mycket kolesterol. Den här jävla måttan man ska ta allting med. Fan. Jag åt vitlöksost varje jobbdag i 2,5 år. Sedan kände jag plötsligt att nej, nu är jag leds. Jag orkar inte tänka så mycket, jag vill bara veta vad jag ska ha till frukost och sedan äta det. Inte hålla på och byta. Nu bytte jag för en gångs skull, och det blev ägg. Jättebra tänkte jag. Tydligen inte. Nu måste jag antingen byta pålägg igen eller köra någon slags variation. Jag vet inte vad som är värst.

Jag kan kategorisera hela mitt vuxnare liv med vad jag ätit, så liten variation svänger jag mig med.

Jag håller på att flytta hemifrån: Currynudlar. Vid fint besök: makkisar och köttisar och äggiväggi.

Jag flyttar hemifrån: quornbitsgryta med vitlöks-créme fraiche och ärtor, mint-thé.

Jag flyttar till Centrumhuset: fiskpinnar tillagade över brödrost, järpar  (jag vet, helt sjukt, järpar).

Jag flyttar till Karlstad: kikärtor, lösviktsgodis, fiskbullar.

Jag flyttar tillbaka till Kiruna: fiskbullar, tonfisk, knäckebröd, vitt vin.

Jag flyttar till Peter: leverpastej, calippo.

Jag flyttar till Göteborg: tonfiskstuvning.

Jag börjar jobba: frukost nästan varje dag. Vitlöksost. Börjar impulsivt äta fil på morgonen. Hamnar ansikte mot ansikte med fet laktosintolerans. Note to self: börja inte äta saker impulsivt.

Jag bor i Göteborg: köttfärs, quinoa, blomkål. Kan inte längre äta nudlar, kikärtor, tonfisk, fiskbullar eller fiskpinnar.

Vi åker till Sydamerika: ris.

Vi kommer hem: allt jävla fett och socker vi kan få tag på för evigt.

Dags dato: äter inte längre vitlöksost. Får inte äta ägg. Har snart förätit mig på allt som är billigt. Funderar över om jag kan gå tillbaka till järpar.

Dagens självbild kan alltså sammanfattas med:

Känslan av obehag inför förändring.

Did you give the world some cash today, babe?

Jag gillar verkligen att sprida visdom. Framförallt för att jag själv brukar höra och läsa saker först när jag själv säger eller skriver dem. Jaha, tänker jag så? Dagens tanke: att inte vara så jävla gniden. Snål. Knusslig.

Nu vill jag här klargöra att varken jag eller de flesta jag känner har kosing att strö för vinden. Det är snarare ett jäkla pusslande för att överhuvudtaget få det att gå ihop. Men jag gör skillnad på detta och på att vara snål. Snål känns mer som att man gör det otrevligt för sig själv. Som när jag blir irriterad på att vissa nog inte betalar de där 2 kr/kopp till kaffekassan på jobbet. Jag går och stör mig på det. Guuud vad jag kan störa mig. Jag betalar nog ofta min del demonstrativt inför någon så att denna kan känna att han eller hon nog också borde betala. Det är helt sjukt beteende. Det mynnar inte ut i något annat än lite lätt dåligt humör som ingen annan bryr sig om. Herregud. Det är obehagligt. Om jag nu lägger 2000 kr på nikotin i månaden så kan jag väl slösa lite på att göra andra glada eller göra någons liv lite mer bekvämt. Som när Rekan ger mig vackert paketerat havregryn eller mamma skickar mig en mascara. Jag kan köpa det här själv, men sjutusan vad glad jag blev. Så denna månad lade jag några hundralappar på att skicka blommor till mina mor- och farföräldrar. En liten tanke en vanlig måndag, ett litet leende hos dem. Hur kan det inte vara värt det? Missförstå mig rätt, det handlar inte om att betala för kärleksgester och det handlar inte om summan. Kanske ska man inte blanda ihop att vara snål och det att man kan skicka presenter. Snål känner jag mig när jag går och tänker tankar som ”nu har jag bjudit tre gånger och inte han” eller liknande. USCH så vill jag inte tänka. Det är ett gift. Jag menar dels att snålhet bara drabbar en själv och dels att har du pengar över så slösa dem för guds skull på eller med människor du tycker om. Hela hela tiden. Hur kan det inte vara värt det?

Spola snålhetentips till mig själv och whom ever som känner sig berörd:

Tänk ”det löser sig”. För enligt undersökningar gör det verkligen det. Rent matematiskt så kommer du få tillbaka i princip allt du lägger ut, även om det inte är från exakt den personen.

Överhuvudtaget kanske man borde ta sig bort ifrån tanken om sin egen härd? Allt som är positivt för min familj, mina vänner och mina jobbarkompisar borde väl ta mig fan vara positivt för mig?

hurra hurra hurra

Omg I dit it. Jag sa åt en Gubbe! Han satt i kortsidan av bordet som någon slags självutnämnd ordförande och bestämmade och avbröt och avbröt och avbröt mig och tillslut sa jag OVE! som talade jag till ett barn. OVE, nu avbryter du mig hela tiden och jag är inte färdig ännu. Oj så OVE skämdes. Tyst blev han. Ove är kanske 32 år äldre än jag. Minst. Tanterna omkring mig verkade bli något chockerade, men jag väljer att tro att de också njöt av att kunna prata lite mer ostört under resterande delar av diskussionen. Heja mig!

Idag är Sanne Sun Skröppeltörparn 20 år! Tänk om hon varit här. Då hade jag haft en anledning att få baka tårta. Det finns en gräns för hur många gånger vi kan baka nonsenstårtor utan firanledning per år. Nu finns i princip ingen kvar under det där 20-strecket. Mamma sa att jag höll på att bli gammal när jag påminde henne om att jag är 28 om lite mer än fyra år. Det är yngre som ska säga att man är gammal, inte mamma. Mamma hade tre barn när hon var 28. Själv funderar jag på att ha

1. Körkort

2. Långt hår igen

3. Nej jag kommer inte på något mer