Mitt liv i mat.

Igår såg jag en kändis. Jag vet inte vad han heter eller vad han har varit med i, men känd är han så ni kan lika gärna bli impade ändå.

Klockan är 08.30 och vi kan sammanfatta dagen.

Dagens käftsmäll: jag blir tillsagd att jag inte borde äta ägg varje dag. Jaha? Nähe? Det är tydligen för mycket kolesterol. Den här jävla måttan man ska ta allting med. Fan. Jag åt vitlöksost varje jobbdag i 2,5 år. Sedan kände jag plötsligt att nej, nu är jag leds. Jag orkar inte tänka så mycket, jag vill bara veta vad jag ska ha till frukost och sedan äta det. Inte hålla på och byta. Nu bytte jag för en gångs skull, och det blev ägg. Jättebra tänkte jag. Tydligen inte. Nu måste jag antingen byta pålägg igen eller köra någon slags variation. Jag vet inte vad som är värst.

Jag kan kategorisera hela mitt vuxnare liv med vad jag ätit, så liten variation svänger jag mig med.

Jag håller på att flytta hemifrån: Currynudlar. Vid fint besök: makkisar och köttisar och äggiväggi.

Jag flyttar hemifrån: quornbitsgryta med vitlöks-créme fraiche och ärtor, mint-thé.

Jag flyttar till Centrumhuset: fiskpinnar tillagade över brödrost, järpar  (jag vet, helt sjukt, järpar).

Jag flyttar till Karlstad: kikärtor, lösviktsgodis, fiskbullar.

Jag flyttar tillbaka till Kiruna: fiskbullar, tonfisk, knäckebröd, vitt vin.

Jag flyttar till Peter: leverpastej, calippo.

Jag flyttar till Göteborg: tonfiskstuvning.

Jag börjar jobba: frukost nästan varje dag. Vitlöksost. Börjar impulsivt äta fil på morgonen. Hamnar ansikte mot ansikte med fet laktosintolerans. Note to self: börja inte äta saker impulsivt.

Jag bor i Göteborg: köttfärs, quinoa, blomkål. Kan inte längre äta nudlar, kikärtor, tonfisk, fiskbullar eller fiskpinnar.

Vi åker till Sydamerika: ris.

Vi kommer hem: allt jävla fett och socker vi kan få tag på för evigt.

Dags dato: äter inte längre vitlöksost. Får inte äta ägg. Har snart förätit mig på allt som är billigt. Funderar över om jag kan gå tillbaka till järpar.

Dagens självbild kan alltså sammanfattas med:

Känslan av obehag inför förändring.

Did you give the world some cash today, babe?

Jag gillar verkligen att sprida visdom. Framförallt för att jag själv brukar höra och läsa saker först när jag själv säger eller skriver dem. Jaha, tänker jag så? Dagens tanke: att inte vara så jävla gniden. Snål. Knusslig.

Nu vill jag här klargöra att varken jag eller de flesta jag känner har kosing att strö för vinden. Det är snarare ett jäkla pusslande för att överhuvudtaget få det att gå ihop. Men jag gör skillnad på detta och på att vara snål. Snål känns mer som att man gör det otrevligt för sig själv. Som när jag blir irriterad på att vissa nog inte betalar de där 2 kr/kopp till kaffekassan på jobbet. Jag går och stör mig på det. Guuud vad jag kan störa mig. Jag betalar nog ofta min del demonstrativt inför någon så att denna kan känna att han eller hon nog också borde betala. Det är helt sjukt beteende. Det mynnar inte ut i något annat än lite lätt dåligt humör som ingen annan bryr sig om. Herregud. Det är obehagligt. Om jag nu lägger 2000 kr på nikotin i månaden så kan jag väl slösa lite på att göra andra glada eller göra någons liv lite mer bekvämt. Som när Rekan ger mig vackert paketerat havregryn eller mamma skickar mig en mascara. Jag kan köpa det här själv, men sjutusan vad glad jag blev. Så denna månad lade jag några hundralappar på att skicka blommor till mina mor- och farföräldrar. En liten tanke en vanlig måndag, ett litet leende hos dem. Hur kan det inte vara värt det? Missförstå mig rätt, det handlar inte om att betala för kärleksgester och det handlar inte om summan. Kanske ska man inte blanda ihop att vara snål och det att man kan skicka presenter. Snål känner jag mig när jag går och tänker tankar som ”nu har jag bjudit tre gånger och inte han” eller liknande. USCH så vill jag inte tänka. Det är ett gift. Jag menar dels att snålhet bara drabbar en själv och dels att har du pengar över så slösa dem för guds skull på eller med människor du tycker om. Hela hela tiden. Hur kan det inte vara värt det?

Spola snålhetentips till mig själv och whom ever som känner sig berörd:

Tänk ”det löser sig”. För enligt undersökningar gör det verkligen det. Rent matematiskt så kommer du få tillbaka i princip allt du lägger ut, även om det inte är från exakt den personen.

Överhuvudtaget kanske man borde ta sig bort ifrån tanken om sin egen härd? Allt som är positivt för min familj, mina vänner och mina jobbarkompisar borde väl ta mig fan vara positivt för mig?

hurra hurra hurra

Omg I dit it. Jag sa åt en Gubbe! Han satt i kortsidan av bordet som någon slags självutnämnd ordförande och bestämmade och avbröt och avbröt och avbröt mig och tillslut sa jag OVE! som talade jag till ett barn. OVE, nu avbryter du mig hela tiden och jag är inte färdig ännu. Oj så OVE skämdes. Tyst blev han. Ove är kanske 32 år äldre än jag. Minst. Tanterna omkring mig verkade bli något chockerade, men jag väljer att tro att de också njöt av att kunna prata lite mer ostört under resterande delar av diskussionen. Heja mig!

Idag är Sanne Sun Skröppeltörparn 20 år! Tänk om hon varit här. Då hade jag haft en anledning att få baka tårta. Det finns en gräns för hur många gånger vi kan baka nonsenstårtor utan firanledning per år. Nu finns i princip ingen kvar under det där 20-strecket. Mamma sa att jag höll på att bli gammal när jag påminde henne om att jag är 28 om lite mer än fyra år. Det är yngre som ska säga att man är gammal, inte mamma. Mamma hade tre barn när hon var 28. Själv funderar jag på att ha

1. Körkort

2. Långt hår igen

3. Nej jag kommer inte på något mer

det dramatiska livet

Vi såg hela Tusenbröder-serien nyligen och sista avsnittet under helgen. Fy fan vad jag grät! Jag levde mig verkligen in i hela situationerna och reagerade väl egentligen mänskligt, men det är tydligen konstigt. Peter blev typ paralyserad. Jag grät och skrattade och var sjukt upprörd. Det var kvinnomisshandel och mordförsök och mord och dramatiska njurtransplantationer och verkligen sista ögonblicket-grejer och oj oj oj. Vi insåg att jag nog inte ser så mycket hemska saker överhuvudtaget och därför reagerar starkt på obehagliga scener. Måste börja kolla mer läskiga tv-serier och härdas.

Om något mot förmodan missat det så går jag ju alltså i en konflikthanteringskurs, eller närmare bestämt fortsättningskursen. Det var egentligen bara tänkt som en guldstjärna på mitt planerat storslagna CV, men nu börjar det (som jag tidigare skrivit) bli ruskigt personligt. Tills idag har vi alltså blivit ombedda att ta med en egen konflikt. Jag gav mig fan på att jag ska vara modig och spill my guts och vara personlig. Så i lördags har jag suttit och och skrivit nästan fem sidor worddokument om min konflikt, och jag hade säkert kunnat skriva mer. Herre min je. Fast det är väl sådant som gör att en konflikt blir krånglig, att den är omständig och fram och tillbaka. Det mest intressanta med att göra detta var att man fick en sådan överblick. Jag insåg att en pyttig händelse egentligen kanske hade sjukt stor inverkan på vad som komma skulle. Jag fick nästan lust att ringa upp personen i fråga out of the blue och ba du, jag har löst det här. Jag har ställt upp tabeller, jag har överskrifter och allt. Har inte du också reagerat på det här som hände 8:e juni? Personen skulle mest troligt lägga på luren.

Nu är jag ändå fruktansvärt nervös för vad alla kommer säga om min konflikt ikväll på kursen, eller framförallt ledarna. Usch, de kanske tycker att man ska göra jobbiga saker. De frågar alltid; vill du LÖSA det här? Att t.ex. bara ignorera något eller låta det vara eller ”bete sig som vuxna människor” är bara att HANTERA konflikten. Att lösa den är något annat.

Jag har inte sådär jättemånga konflikter i mitt liv i allmänhet. Jag har sjukt mycket tur. I min umgängeskrets säger vi typ

- Du är dum i skallen.

- Jaha, jo. Då kanske jag ska sluta vara dum i skallen?

- Ah, typ.

Fast mest går vi nog omkring och tar saker för vad det är och har självinsikt och tycker inte synd om oss själva och ger inte subtila signaler som vi förväntar oss att andra ska förstå, och blir sura när de inte gör det. Överhuvudtaget att man inte tar saker så vansinnigt personligt. Det gör saker galet mycket lättare. Heja umgängeskretsen!

På tal om umgängeskrets så talade de om svensexor och möhippor på radion idag och jag tänkte att fy fan vad pinigt om man vill ha en och så är det liksom ingen som anordnar en. Så nu ger jag en subtil signal som jag blir sur över om ni inte förstår: det är kul med möhippor..

Usch.

Jag lever i en ganska skyddad värld, nästan alltid ganska långt ifrån Gubbar. Därför kan jag känna att jag kanske verkar överreagera för minsta lilla, för att jag inte är van. Men man ska väl ta mig fan inte behöva vara van? Jävla gubbar. Igår träffade jag några. Jag blev skrattad åt, jag blev inte tittad i ögonen och jag blev talad till som vore jag en liten flicka. Då fick jag ta på mig ultra protection shield och tänka elaka tankar när jag log och också dumförklara Gubbe genom att kunna läsa, kunna huvudräkning och kunna kalendern. BAM! DÄR FICK DU GUBBJÄVEL! sa det i mitt huvud. Gubben reagerade inte överhuvudtaget.

Nej, nu tycker jag att 17/5 kan få komma och Cypern och träff med familjen Tapani/Nilsson/Jacobsson och allt vad de heter.

Mama has got a new pair of shoes times 5.

Jag har ingen självbevarelsedrift. Jag jobbar redan heltid, men ändå sitter jag som en hök och tar alla tillfällen att hoppa in för människor som är sjuka etc. Pengar, tänker jag. Pengar. I och för sig gäller det bara veckodagar, och då är ju ändå inte Peter hemma så jag kan lika gärna jobba. Så sorgligt resonerar vi. Pariga paret. Jag är så sjukt dålig på att vara ensam hemma. Jag dricker bara kaffe och röker och undrar varför jag skakar i axlarna framemot kvällen. Och spelar tv-spel. Och kollar på amatörfilmade samt heelt innehållslösa videos på Amy Winehouse. Typ när hon går på gatan. Eller kammar håret. Jag har inte ens någon relation till den här människan. Jag sitter bara och tittar. Känner inte något speciellt. Tittelititta. Samhället, alltså.

Igår var vi och köpte skor. Ett par till Peter, fem par till Johanna. Ungefär exakt likadana, men med varierande färg. Jag är inte roligare än så. Jag försöker inte lura mig själv, jag vet att jag inte kommer använda knasiga skor. Kassörskan sa att jaa, nu har ni ju tygskor för ett tag. Stå där och döma mig. Ah men gör det.

Är det ingen förutom jag som följer ”En plats på landet” på kanal 8?

lite mer Johanna till världen

Vad händer? tänker ni. Två veckor utan ett inlägg? tänker ni. Ja, säger jag. Jag har städat, varit annorstädes och i helt påhittade bondesamhällen man når via Wii-kontroller. Jag hade även turen att få sitta på Ullevi när IFK slog Elfsborg med 5-1. Det är alldeles för sällan man får tillfälle att dras med i masspsykos. Man borde bry sig. Var även och såg Nowhere boy om Lennon som ung. Rekan och Las Almas fick kärlekskänslor medan jag fick moderskänslor för huvudrollsinnehavaren. Han är fyra år yngre än jag. Analyze that, MO FO. Den filmen kan ni ju se i alla fall. Jag har även grävt ner mig lite i dekadensromantiserandeträsket och boken av och om Russel Brand. Måtte han bli mer känd så jag åtminstone kan applicera all denna kunskap i TP.

Igår började min fortsättningskurs i konflikthantering. Nu börjar det bli på riktigt obehaglig nivå. Till nästa gång ska vi ta med en egen konflikt och detaljerat skriva ner den. Hela köret, typ ”hon sa så, sedan gick han dit, sedan tittade de där konstigt på mig, och det kändes ju märkligt i och med att jag upplevt det här för sju miljarder år sedan med andra personer”. Sedan ska man få det närmaste professionell hjälp med en konflikt som jag nog någonsin kommer komma. Intressant. De sa åt oss att vi skulle komma ihåg att det vi ska beskriva är VÅR erfarenhet av vad som har hänt. Det tycker jag blir lite krångligt. Man vill ju gärna försöka vara objektiv på något sätt. Lägga in värderingar kring hur den andra personen mest troligt tänker och känner. Det är intressant hur vi gärna gör det, alltså tror oss veta sjukt mycket om vad andra gör i skallen. Gärna får vi för oss att folk alltid tänker en massa saker om just oss. Jag vet inte hur det är för er, men själv tänker jag mest på mig själv och England. Inte så mycket på era magar,  relationer eller ordval. Mest mig. Mig mig. Jag håller på och omfamnar min egocentrism.. centrisism? MIG. Jag som hela tiden trott att man måste välja mellan att vara en fin människa och självcentrerad, men ack så jag bedrog mig! Vi har haft många turer, jag och mig.

Och så dagens:

Outfit: kört hårt på tomtenisse i en vecka nu.

Datum: 1 juni då jag har en ny tatueringstid inbokad.

Uppgift: rituell storhandlardag med älskling.

Förvirring: hur kan man bäst spendera vecka 32?

Stenmark:

hallelujah

Igår tittade jag i min sådan här mjukostask (ostask, jätteroligt ord) och genom flera år av intensiv träning kunde jag snabbt avgöra att detta mina vänner, det räcker till att täcka exakt 1,5 knäckebrödsskiva. Det är för mycket att bre på en, för lite för att räcka till två. Det skulle bli torrt. 1,5. Vad ska jag göra? Jag öppnar mitt oöppnade knäckebrödspaket, och.. vad.. ligger.. där.. om inte ett halvt knäckebröd?! Ett halvt knäckebröd direkt från fabriken! OoooohhH, vilken känsla. Naturens harmoni. Cirkeln slutits. Allt har klaffat och man skuttar glatt i ljuset efter tunneln. Jag blir så lycklig. Jag känner mig så omhändertagen. Jag tror inte ens jag överdriver när jag säger att detta är det närmaste en religiös upplevelse jag någonsin har befunnit mig. På andra plats kommer när jag irriterade mig själv med att lägga en hårsnodd på handfatet, trots att de inte ska vara där. Nästa dag spontanfärgade jag håret och trädde en plastpåse över skallen och – behövde plötsligt en hårsnodd för att fästa den med. Och där låg den, som sänd från mig själv. Det är så man förväntar sig att djuren ska börja flyga in genom fönsterna och hjälpa mig på med jackan. Allt hänger samman. Simbas pappa hade rätt.

mindfulness

Hemska morgon! Vaknade och blev sur på P för att han väckte mig..? Var tvungen att sitta ner i duschen för att det hängde en massa tvätt på linorna ovanför mig. Brutalt kallt i badrummet. Det är som om det drar lite där. Dessutom är vårt ”varmvatten” kallare än kiss och strålen kan omöjligt täcka hela mig samtidigt. Tycker väldigt synd om mig själv. Fattas bara att väggarna vore av betong och att en glödlampa växlar i ljusstyrka. Syndom:et blir extra påtagligt när man sitter ner, är naken och fryser. Hittar bara ris och sås att ta med till lunch. Skiter i att ens ta med det. Tar ut soporna. Det händer väldigt sällan att jag tar dem i och med att jag aldrig går åt det hållet och en omväg på 30 meter känns helt otänkbart de flesta dagar. Förra gången jag tog dem hällde jag kaffesump över hela mig och en granne såg det. AH MEN TITTA DÅ.

Försöker tänka mindfulness. Vad fan är det, tänker man. Ja, det är bl.a. att man ska vara närvarande i nuet och att man ska gå omkring och uppskatta saker. Typ äter du mat ska du låta varje sinne få fem sekunder. Titta på maten fem sekunder, lukta på den i fem och smaka i fem. Tror inte man behöver lyssna på maten. Eller typ smaka på en kattunge. Men ni fattar. I natt lyckades jag ganska bra. Uppskattade att jag hade fått köpa min säng själv, exakt den jag ville ha. Att jag har kudde, täcke och sängkläder som jag valt. Schjuukt tacksam var jag. Sedan var jag tacksam för att jag har världens mest bästa man och för min bror och min syster som jag är så tacksam för att jag kan åka till i veckan. Sådana här mornar är det lätt att man blir ironiskt tacksam istället. Tack för regnet, hemskt mycket tack. Och för att det är stopp i avloppet i handfatet. T A C K S O M F A N. Och tack för att min ena hörlur till mp3:n glappar och för att luckan på min mobil hänger och dinglar. Och för att någon HELT jävla sjuk människa sitter framför mig på vagnen och fucking petar sönder tandköttet med en tandpetare och tar ut den och tittar på den. Typ; vad kan jag ha köttat sönder nu, let’s have a look shall we? så att jag måste se. Flera sinnen var definitivt engagerade och jag var oerhört medveten om mitt NU. Riktig mindfulness.

man kan t.ex. testa vara glad

Igår var sista dagen på Konflikthanteringskursen och vi fick t.o.m. intyg. Jag väljer dock att kalla det diplom, det känns mycket roligare då. Kändes ungefär som när man åkt Lilla Vasaloppet. Alla fick diplom, men det gjorde liksom inget. Nu ska jag i och för sig gå fortsättningskursen också, men det här innebär ändå att jag redan har gjort en av de saker jag planerat att göra under 2010. En sak på listan avklarad, ett mål nått. Andra mål:

* Jag. Above all ska jag göra som jag vill. Bara läsa böcker jag verkligen vill läsa. Bara prata med dem jag verkligen vill prata med. Bara ha på mig det jag vill och bara ligga och duga om jag vill.

* Gå till tandläkaren. Jag vill inte. Inte för att jag är rädd, tvärtom – jag har alltid tyckt det är ganska trevligt där. Alltid och alltid, DÅ för 10 år sedan när jag var där sist. Någonting hände, jag typ missade en tid och sedan har de aldrig kallat mig igen. Och jag har inte tagit tag i det själv. Istället har jag snusat mitt tandkött sönder och samman. Dessutom gör jag något fucked up med käkarna i sömnen, så jag kan knappt stänga dem i vaket tillstånd samt får spänningshuvudvärk ungefär jämt. Jag kommer få en massa skäll. De kommer säga att jag är en dålig människa. Det tycker jag är långt värre än den ekonomiska fläsksmällen.

* Börja ta körkort. Jag säger börja, för jag kan inte rimligtvis lova att jag lyckas. Ska ta tag i det, efter konflikthanteringen. Egentligen förstår jag inte varför jag inte har körkort redan. Jag är ju en ganska redig människa. Jag brukar ta tag i sådant här. Det stämmer inte ihop med min självbild. Förutom själva körkortet så har Peter i ungefär tre års tid på varenda sak jag velat ha gett mig svarat att jag får det när jag får körkort – så det borde ju bli ett himla kalas med slottinflyttning, barnbarn och att jag styr världen.

* Träna och köpa årskort som jag använder. Det här kan jag ju inte riktigt utvärdera förrän om typ 200 dagar. Vi hörs då.

* Hångla. För det var någon värmländsk gubbe som på värmländska frågade ”Vill du ha en puss till påsk eller vill du hångla dig svettig?” och man kände ju att man måste svara alternativ 2. Lite ledande frågeställning där. Inträngd i ett hörn. Man kan ju välja att applicera det här på andra delar av livet. Man måste inte hångla. Det är faktiskt inte helt oproblematiskt att hångla. Det kan vara som en pina om man t.ex. måste kissa, eller om man är väldigt varm och svettig. I alla fall jag är exempelvis nästan alltid kissnödig och varm. Eller kall.  Hångla är f.ö. ett sjukt fult ord. Nu säger vi det aldrig mer.

* Vara en lite bättre kompis. Det tycker jag man alltid kan försöka vara. Man lär väl fatta hur man gör först om typ 72 år, men man kan ju försöka. Något som kan verka väldigt enkelt, men som ofta sitter så sjukt långt inne, är att vanlig jävla snällhet och trevlighet inte är farligt. Man måste inte bara gulla med de som är fula och otursförföljda. Man kan heja på de som ligger först också. Du hamnar liksom varken längre fram eller längre bak för det. Det blir bara mer fint och kul. Och kanske framförallt: folk behöver inte alltid ha gjort något för att förtjäna uppskattning. Det blir liksom bara fundamentalt jävla fel i att hela ens värde ska ligga i prestation. Stackars barn. Fick faktiskt höra att 80 % av allt en 3-åring får höra har budskapet ”Du är inte bra nog”. Jag vill fan kräkas.

Jag ska ge någon en present. Utan anledning. För god syreupptagningsförmåga, för att någon finns.

Och i allmänhet: Det aktiva livet. 2010 års slogan. Gör’t. Göre bara. Sluta få för dig cp-skadade saker. Få för dig något bra istället.

Alltså herregud vad jag är som någon slags fin moralisk Pay it forward-film som man måste gå och se med skolan. Jag lovar att vara lite bitter nästa gång.