det dramatiska livet

Vi såg hela Tusenbröder-serien nyligen och sista avsnittet under helgen. Fy fan vad jag grät! Jag levde mig verkligen in i hela situationerna och reagerade väl egentligen mänskligt, men det är tydligen konstigt. Peter blev typ paralyserad. Jag grät och skrattade och var sjukt upprörd. Det var kvinnomisshandel och mordförsök och mord och dramatiska njurtransplantationer och verkligen sista ögonblicket-grejer och oj oj oj. Vi insåg att jag nog inte ser så mycket hemska saker överhuvudtaget och därför reagerar starkt på obehagliga scener. Måste börja kolla mer läskiga tv-serier och härdas.

Om något mot förmodan missat det så går jag ju alltså i en konflikthanteringskurs, eller närmare bestämt fortsättningskursen. Det var egentligen bara tänkt som en guldstjärna på mitt planerat storslagna CV, men nu börjar det (som jag tidigare skrivit) bli ruskigt personligt. Tills idag har vi alltså blivit ombedda att ta med en egen konflikt. Jag gav mig fan på att jag ska vara modig och spill my guts och vara personlig. Så i lördags har jag suttit och och skrivit nästan fem sidor worddokument om min konflikt, och jag hade säkert kunnat skriva mer. Herre min je. Fast det är väl sådant som gör att en konflikt blir krånglig, att den är omständig och fram och tillbaka. Det mest intressanta med att göra detta var att man fick en sådan överblick. Jag insåg att en pyttig händelse egentligen kanske hade sjukt stor inverkan på vad som komma skulle. Jag fick nästan lust att ringa upp personen i fråga out of the blue och ba du, jag har löst det här. Jag har ställt upp tabeller, jag har överskrifter och allt. Har inte du också reagerat på det här som hände 8:e juni? Personen skulle mest troligt lägga på luren.

Nu är jag ändå fruktansvärt nervös för vad alla kommer säga om min konflikt ikväll på kursen, eller framförallt ledarna. Usch, de kanske tycker att man ska göra jobbiga saker. De frågar alltid; vill du LÖSA det här? Att t.ex. bara ignorera något eller låta det vara eller ”bete sig som vuxna människor” är bara att HANTERA konflikten. Att lösa den är något annat.

Jag har inte sådär jättemånga konflikter i mitt liv i allmänhet. Jag har sjukt mycket tur. I min umgängeskrets säger vi typ

- Du är dum i skallen.

- Jaha, jo. Då kanske jag ska sluta vara dum i skallen?

- Ah, typ.

Fast mest går vi nog omkring och tar saker för vad det är och har självinsikt och tycker inte synd om oss själva och ger inte subtila signaler som vi förväntar oss att andra ska förstå, och blir sura när de inte gör det. Överhuvudtaget att man inte tar saker så vansinnigt personligt. Det gör saker galet mycket lättare. Heja umgängeskretsen!

På tal om umgängeskrets så talade de om svensexor och möhippor på radion idag och jag tänkte att fy fan vad pinigt om man vill ha en och så är det liksom ingen som anordnar en. Så nu ger jag en subtil signal som jag blir sur över om ni inte förstår: det är kul med möhippor..

test Filed under Uncategorized | Comment (0)