Det är nu det händer.

Ettusen och en power point-presentationer, stapeldiagram, statistikgenomgångar, målgruppsanalyser, budskapsstrategier, medievalsbrainstormningar, syftningsfel, syftningsfel, syftningsfel och märkliga samtal med hypotetiska frågeställningar till allt från Seltin saltersättning till ”hej presschefen på Aftonbladet”… senare.. kom hon ut ur det fasade..

grupparbetesträsket.

Jag behövde det här. Jag behövde komma ihåg hur extremt jävla skitbra jag är när det väl kommer till kritan. Helt naturligt och utan vidare ansträngning så duger jag alldeles utmärkt i alla former av sammanhang. Jag kan t.o.m. tillföra något som ingen annars skulle ha tänkt på. Detta ska jag läsa igen en regnig dag och håna fast ändå tänka ”tack mig”.

Jag ska förvisso inte påstå att jag inte har lärt mig väldigt mycket, och att de trevliga stunderna såhär i efterhand ändå överglänser det totala och helt påkallade überhatet jag också fått känna på. Egentligen vill jag bara sammanfatta det med tre ord: dumma lilla människa. Nej, vi kan göra det till sex: dumma lilla människa med blekta tänder.

En av de mer trevliga överraskningarna är en liten sak, en dam. Från en i mängden med blond hästsvans, akademiskt tugg och höga ambitioner visar hon sig plötsligt vara.. full av.. fantastiskt.. hat, liksom. Jättearg. Någon som skrattar åt att någon gråter. Någon som blir uppspelt över rasbiologiska tankar på amatörnivå. Någon som inte bara tänker, utan faktiskt säger, det jag tyst höll för mig själv – ”den gravida tjejen i klassen ser dum ut när hon aldrig stänger munnen”. Uppiggande, är ordet.

Peter är min bästa människa. Jag tänkte att jag skriver det här så att han ser att jag skriver så att ni kan se att jag inte tror att jag någonsin tar för givet vad den dumma djävla djungelbjörnen alltid ger mig. Ta mig fan.

Jag vill något så otroligt mycket nu.

Ikväll funderar jag eventuellt på att anamma Sofies strategi och be till Gud.

Fast jag tycker fan det är obehagligt. Jag är liksom rädd för det. Det är nästan som att titta sig själv i ögonen.

I och för sig är det väl ungefär samma sak.

Tomato/tomato. Note to self: det fungerar fortfarande inte i skrift.

när jag blir stor ska jag köpa en mangel

Jag skulle kunna tänka mig att anlita städhjälp. Jag skulle eventuellt kanske kunna tycka att det vore rimligt att slösa pengar på. Som tur är har jag en sambo som vet vad som på riktigt är värt att slösa pengar på och inte. En sådan där sambo som gör så att man lyckas spara ihop nog med kosing för att kunna åka på en svinlång semester. Bra sambo.

Min mor är inte sådär vidare värst pedant av sig, men det hon har varit noga med genom åren har liksom satt sina djupa spår i mig. Jag kan inte komma över det.

1. Fingeravtryck på skåp är ondska. Jag såg dem inte förr, men nu är de överallt.

2. Det är inte riktigt en regelrätt bäddning om inte sängkläderna är manglade. Det känns inte bra helt enkelt. Nej.

3. Man måste nästan jämt ha någonting ute på vädring, typ mattor/kläder/täcken.

4. Är det ordning och reda någonstans så är det i linneskåpet. Ja jävlar vad vikt och fint det är där. Kanske inte någon annanstans – men där. Det ska ni veta att det kan se tokförjävligt smutsigt ut exakt överallt i mitt hem, men öppnar man linneskåpet så gråter guds änglar av perfektionslycka.

Jag har länge trott att det här är punkter som liksom alla följer lika nitiskt, men så är det tydligen inte. Det är dessutom ganska konstiga städmanér. Det är ju liksom ingen utomstående som märker om det här är ordnat eller inte.

För övrigt undrar jag om någon annan också tyckte att Sibel verkade mer än lovligt nerdrogad i säsongspremiären av Så ska det låta?

Jibberish

Inte vet jag om jag har något att berätta.

Rastlös, rastlös, rastlös. Jag är så leds på att vänta! Kan man inte bara göra saker exakt när det faller en in någon enstaka gång? En liten pyttegång på direkten? När jag kom hem idag hade jag fått HM’s nya katalog med heminredning och det var så tråkigt att jag ville sy något själv, men inte ens det kan man göra. För man har inte tyg. Och då måste det planeras och tittas runt i olika affärer och mätas och köpas och fan vet när jag får lust att sy igen när jag väl fått det där jävla tyget? Och resan. Jag blir som ett nervvrak över allt som kan göra att det inte blir av att jag inte ens kan tänka på det. Hoppas, hoppas att kära lilla Sanne vill hyra lägenheten så har man åtminstone ett problem ur världen. Jag vill det för mycket. Allt. Känner mig som fucking Åmål-Elin när hon vill knarka fast utan knark och utan Robyn och 90-talshuvtröjor.

Snart åker vi hem till Kiruna igen i alla fall. Det verkar som att det tar en sisådär 8 månader innan vi känner den där riktiga längtan. Väl där tänkte jag att jag inte ska göra någonting alls. Jag vill bara, bara sitta i olika soffor och diverse snöhögar och bara vara hemma. Saknar fröken Karlsson nu också jämt och ständigt. Bara sitta. Sittelisitt. Braaaaaaaaaa.

Idag hade jag i alla fall stört roligt i skolan. Kommunikation kan vara galet intressant, tycker jag. Vi hade en övning som gick ut på att gruppen skulle fungera som en organisation och bara få kommunicera skriftligt och lösa en uppgift i en hierarkisk kommunikationsstruktur som gjorde att inte alla heller fick skriva till varandra. Ja, det var mycket roligare än det går att beskriva. Just den känslan också, att tycka att något är väldigt intressant och befinna sig i en grupp där alla tycker detsamma.

Idag fick jag 50 öre i rabatt när jag köpte papper. Jag räckte fram en 20-lapp och insåg sedan att det blev 20,50 kr och rara lilla gubben ville inte veta av att jag skulle gräva fram en 50-öring. Det är så fint, tycker jag. Den där 50-öringen spelar ju ingen roll varken för honom eller mig, men det var liksom en gest. En fin gest som kommer göra så jag går dit igen. Till lilla gubbens lilla butik.

Jag hatar att ha hål i sockor. Det är ju typ något av det övervidrigaste man kan tänka sig. Dock fick jag någon slags ljusglimt över det hela idag när båda mina sockar fick hål i sig på samma dag. Jag insåg att jag ju alltid känner att det är lite tråkigt att behöva slänga den hela sockan för att den inte har någon vän, men nu var de båda avlivningsdugliga liksom. Det var fint. They had a good run.

bajs

Idag kom min klasskompis springandes och berättade att han hade sett en kvinna sätta sig och bajsa på en spårvagnshållplats. Jag vet inte vad jag ska tänka om sådant. Jag tänker bara att det måste vara en kommunikationsstudent som gör ett socialt test. Fruktansvärt roligt, egentligen. Det är ju för sjukt, så ingen vet hur de ska reagera. Jag kan svära på att alla bara gick liksom. Vad ska man säga? Varför bajsar du här? Görel skulle ju iofs kunna bidra med svarta påsar. Ja ni.

Imorgon åker jag och min fästman till hufvudstaden och visiterar min eminenta och allra käraste syster och Benny. Jag vill alltid säga Benny på gammal stockholmska. Det blir i alla fall fruktansvärt skönt. Inte göra något speciellt egentligen, men bara komma bort. Alltid vill man bort. Vad är det för skit? Det spelar liksom ingen roll hur glad jag är. Jag vill ju alltid bort. Varför? Vad finns det att se? Varför ska man hålla på och se saker? Vad ska jag med det till? Häromdagen var det en kvinna på dr Phil (ja, jag ser dr Phil ibland och ja jag gapar lite och säger ”men herregud”), hursomhelst, det var en kvinna där som hade förlorat sitt visuella minne. How fucking creepy är inte det? Hon kan inte minnas några bilder eller ansikten eller städer i bilder i huvudet. Jag tror inte på det.

I övrigt vill jag tipsa om morphine.pixbox.se som jag försöker uppdatera med jämna mellanrum.

Slamdjävul

Idag blir jag glad av

a) Att någon någon gång döpt en funnen djurart till Slamdjävul. Jag kan tänka mig att när man känner sig som en Slamdjävul så känns det ungefär som att man ser ut sådär.

b) Att jag och Peter har varit tillsammans i 22 månader idag.

c) Att när jag kom hem hade jag fått ett brev från min ömma moder.

d) Att jag såg en gubbe med vinterjacka och träskor på spårvagnen.

12/2

När blev Göteborg så litet eller är det jag som blivit stor? Jag vill inte känna igen alla på stan. Alla klibbar ihop sig. Jag vill inte ens veta vilken Pressbyråanställd du talar om, Rekan.

Snart är det vår. Jag vill bli luffarn som går där på vägen.

Luffarn utan hår.
Jag har inte ens hälften av mitt hår kvar. Tänk vad som satt i det där håret. Massa hemskheter, naturligtvis. Men fina saker också. Det är som skor som man har trampat runt med överallt. Det skär ju i hjärtat att slänga dem. Men ibland är det väl bara dags.

701,50 kr.

Alltså.

Men.

Nej.

Va?

2 matkassar för 701,50 kr.

Och de innehöll inget kött eller färdigt vegetariskt halvfabrikat.

Det är ju sjukt.

Jag är i chock. Jag köpte det här:

2 mjölk, 2 vispgrädde, 700 g (billig) ost, 450 g blockchoklad, papptallrikar, 6-pack barnyoghurt, gurka, marsipanlock, bröd, 3 paprikor, 2 färdigdipp, 2 kg tomater, vindruvor, melon, makrill, taco-krydda, pyntgelé, sylt, svartpeppar, kiwi, bärkasse.

Ok, allt detta är inte tokbilliga saker, men 700 spänn? Jag tänkte mig mer något i stil med 400. Kassörskan själv trodde inte det stämde och gick igenom kvittot. Madness. Madness!

Gud vad argt jag gick till spårvagnen. Klamp klamp.

Jaha.

Idag var första gången jag fick vara med om att tävla med en karl om vem av oss två som bäst bar upp min (dam)jacka.

Torsdagsbetraktelser

Jag kommer in på Lindex och jag ser den här bruden som liksom ser mig och liksom.. tilltalar mig. Med namn. Tänk nu, Johanna. Tänk tänk tänk, för i helvete. Jag känner igen henne, men varifrån? Hoo.. Vad exakt kan vara lämpligt att fortsätta prata om? Jag rabblar något spontant om att jag blir förvånad när någon tilltalar mig (då jag inte känner överdrivet många här) yadda yadda yadda, jag känner hur hon förväntar sig något mer, jag borde säga något.. vad vad vad, vem fan är hon? Nag nag nag.. Är hon Rekans kompis? Jag börjar prata om hälsocenter och träning och badhus och tänker att sådant kan man ju ändå prata om med lite vem som helst. Men så äntligen säger hon ”Har du varit på stan sedan vi slutade, eller?” Åh.. TACK! Hon går i min klass. Fast då; varför minns hon mig? Jag har inte pratat med henne eller suttit bredvid henne. Hon måste komma ihåg mitt namn från speed datingen. Jag gav ett bestående intryck! Jag finns! Herregud, undrar vad jag sa till henne? Hon var trevlig i alla fall, riktigt sådär.. så att man skulle kunna stå ut med henne liksom.

Dagens bajs: Lompisskolan har brunnit ner. Min childhood bara upp i rök.

Dagens traumatisering: Alla mms med bilder på Lompisskolan som brinner ner.

Dagens onödighet: Gå in på ett ställe där de gör någon slags grej av att tilltala en med namn 987 gånger, tvinga på skorna blått golvskyddsplast, sitta på en ergonomisk jobbig stol, lyssna på plingplong-musik som ger en hetsbesvär och få reda på att någon tycker att jag ska betala 2500 spänn/månaden för att äta pulversoppa och få ”mental coaching”. För att nej men jag tror inte det.

Dagens inköp: Röd, fin och stor väska som allt ska rymmas i så jag slipper vara konstiga tanten med 8 påsar. En sådan där som har en mink på huvudet och skäller på osynliga hundar.

Ikwell: Friskis med Jenny! Pepp!

mollusk

Jag vet inte hur det är med er, men när jag tänker på ”mollusk” så tänker jag på ”små vårtliknande upphöjningar i huden som orsakas av virus och smittar genom nära kroppskontakt”.

Tydligen kan man också tänka att hm, nu hittar jag på en ny kaksort och den ska vara en kondiskaka som påminner om vanliga chokladbollar.

I know.

Jag döper den till Molusk.

NU: ninjafläsksmärta i benhinnorna + kolla My Super Sweet 16 och vänta på att min man ska komma hem och säga något snällt så man inte behöver tänka på

• att det inte finns någon som helst bevisad sanning om någonting
• rymden
• havet
• att man inte får vila förrän man är död.