tänk på gubbjävlarna

Helt allvarligt så har jag en hälsocoach nu. Hon är trevlig. Fast hon tar på en och tittar en i ögonen så blir man liksom inte obekväm, och det är ju en talang som är ytterst få förunnat.

Vaknade i morse och råkade gå ut och gå. Det var liksom inget planerat, men så var jag där ute och traskade. Gick och hämtade paket och OK-gubben var inte sur..! Han var nästan glad! Jag brukar vanligtvis bli extremt rädd och nästan känna för att svara honom ”sir, yes sir”. Då stod jag där och kände att ja, men Johanna, är det konstigt att man är lite grinig om man snart är 60 och står på den där jävla skitmacken hela dagen och måste serva folk med paket 20.00 på kvällen? Näpphäpp. Man ska vara snäll mot bittra gamla människor. Det är inte deras fel. Ge en blomma till gubbjäveln.

Förra veckan hade jag speed dating i min klass. Hann väl med ungefär 60 personer på 60 minuter. Antagligen kommer väl ungefär lika få ihåg vad jag sa på samma vis som jag inte kommer ihåg vad de sa. Jag tror att jag gav intryck på två av dem i alla fall. En som frågade vad jag hade för intressen och jag svarar ”Astrid Lindgren”. Astrid Lindgren, Johanna? Sedan börjar jag bara asgarva och sedan hinner vi liksom inte lösa den konstiga stämningen. Bra. Hon vill säkert prata med mig igen. En annan sa till mig ”Jo, dig kommer jag ihåg, det var du som höll på att bli krossad bakom en dörr”. Braaa. Yes. Det skulle kunna bli en miniserie. Johanna making friends.

I’m my own farmhand, yes. Really? Farmhand? Heter det så? Ja.

Guuuuuud vad långt jag tänker skriva nu, och du ska läsa hela skiten, för det är viktigt och det är mitt i natten nu och jag har tänkt.

Det finns i princip bara en sak man säger om sådana här självhjälps-böcker och det är att.. det finns.. tusen självhjälpsböcker. Man kan eventuellt också påvisa någon slags pinsamhet i att införskaffa detsamma. Jag känner att det här är en liten enkelspårig syn på det hela, så nu tänker jag slå ett slag för självhjälpsboken, även om jag bara har läst EN. Mia Törnbloms Självkänsla nu! Det hjälpte mig. Det gav mig resultat i praktiken. Just när jag läste den fanns det en person som jag i princip började spontanmorra högt bara jag tänkte på den. Mia Törnblom lärde mig då att tänka ”hoppas personen får kärlek, att personen hittar ett fantastiskt jobb som berikar personens liv, att personen lär sig älska sig själv och slutligen börjar kunna vara en glädje för andra”. It fucking worked! Bara sådär. På riktigt! Yxmördartankarna var väck på 2 röda, jag kunde släppa ner axlarna och le mot kassörskan i butiken. Nej, jag blev inte plötsligt verklighetsfrånvänd och började avguda personen i fråga, men jag lät åtminstone inte dessa negativa tankar störa min dag längre. För vad gör det den personen att jag går omkring och blir förbannad i min vardag? Ett tips är att detta även fungerar på kändisar man stör sig på. Jag avskyr t.ex. Scarlett Johansen för att hon är underbar. Nu kan hon få glädjas åt att jag går omkring och önskar henne all lycka i världen. Jag tror hon behöver det. Min personliga klapp på ryggen.

På tal om Mia Törnblom så citerades hon lite vajjert i en tidning jag läste idag:

”Visst umgänge mår bra av att vara svalt distanserat. Barndomsvänner till exempel räcker det oftast att träffa någon gång per år och då gäller det att låta bli att nappa på: ”Vi borde ses oftare!”. Det är kanske tillräckligt att ses någon gång då och då för att bekräfta att vi hade väldigt kul en gång i tiden”.

Men kuuuu så klokt. Fan, varför ska man hålla på och pressa när man ändå har totalt olika liv? Det kan väl vara jättefint ändå? Haha.. jag är så äckligt jävla 67 år gammal och självhjälpsbokig. Nu är det inte långt till broderade visdomsord på varje vägg samt kaftan och/eller blå eyeliner, till att dela kakor för att man inte kan ta hela. Jag har redan så otroligt mycket mer gemensamt med tanterna på andra sidan klimakteriesträcket. Jag läser hellre Mama än Veckorevyn (inte bara för att Mia Skäringers blogg finns där http://www.mama.nu/blogg/mias-blogg/). Här kan jag ju också sticka in att Ann Söderlunds blogg finns, och jag hatar henne och hoppas att det går bra för henne i livet. Jag sitter här och tänker att Jahaa, jag vet inte, skulle jag välja att föda ett barn med kromosomfel och jahaa recept på Solskensbullar, ja det måste ju vara fint när det heter solsken. Det är på riktigt mer intressant för mig. Jag vet för fan inte vem Kleerup är. Kan man heta så? På min tid hette man Jocke och Oskar.

fan ta osedligheten

Jobbar natt och biter ihop för cashen. Vill inte riktigt gå med på att bli utfattig student när jag levt det goda livet så länge. Det goda livet som i att bara använda frisörhårprodukter (jag tror inte på att billig inpackning är lika bra), ta den godaste (= dyraste) ketchupen och i princip shoppa på 7Eleven.

Idag har jag tänkt goda och gudaktiga tankar. Jag har tänkt att jesus, vad glad jag blir när människor faktiskt ägnar mig en tanke och dessutom talar om det för mig. Den underbara lilla ansträngningen. Att någon minns mig, minns något jag sagt. Sedan tycker jag liksom att jag är en ganska fin människa som uppskattar att de tänker på mig och inte tar det för givet. Så blir jag sådär varm av min egen fantastiska blygsamhet, och där dör ju tyvärr genast det anspråkslösa. Fast kanske inte. Kanske kan man vara något av ett litet vardagshelgon och ändå liksom försiktigt… försiktigt… skrika.. ÄLSKA MIG!

Fy vad jag hoppas att jag visar att jag minns Er. Hur känner du själv? Did you give the world some love today, babe?

För övrigt älskar jag idag människor som på allvar på Tradera säljer citat:

”En jättesöt flöjtspelande grota i miniatyr, ca 2,5 cm hög” för att få fem kronor och som även har fler spelande grodor i samma serie. För att inte tala om ”Penna och sudd med konståkningsskridskor på, helt nya för en krona”. Kan man alltså sälja ett delvis använt sudd? Fast ännu mer än jag älskar de här människorna, som liksom kan lägga ner en liten bit själ i att orka lägga ut dessa annonser, så älskar jag de som köper detta.

I kontrast till det hatar jag uppe-på-tågtaks-scener i filmer. När fan är någon någonsin uppe på ett tågtak? Helt allvarligt. Vem i helvete gör så? Det är en total filmkonstruktion. En dragen vals. Jag tror int på’et. Heju ba ljug.

Äntligen skola

Empatin rinner av mig och jag känner mig så extremt jävla färdig med det här. Nu ska jag bara släntra in här ibland för att bara några timmar senare skutta hem igen utan att veta någonting. Jag vill inte ha koll på det här. Jag vill ha koll på mig och på måndag ska jag börja göra något som jag verkligen vill på dagarna (förhoppningsvis) för första gången på like tre år. Så idag ska jag gå på Åhléns och inte bara bittert sukta efter, utan faktiskt köpa, vackert kontorsmateriel. Åhléns pappersavdelning – en liten bit himmel. Det riktigt pirrar ju i kroppen. Dock kan jag ju skriva här att jag kommer sakna Rekan. Fast jag tänker fan inte säga det till ditt ansikte så att du blir mallig på riktigt. Ska man krama mig får man jaga mig på Järntorget. Så är det med det.

I övrigt kan jag säga: 4 dagar utan karra. The shit has hit the fan. Det där är inte rätt användningsområde för det uttrycket, men jag ville så gärna.

På söndag ska jag ställa till med paltbjudning. Stora palttaberaset i Bergsjön, det ska det sjungas om i alla tider.

Be my eightball

Ska jag köpa ett halvårskort på Frisks&Svettis?

Allan

Altså, Allan. Jag saknar Allan. Eller, som man kanske bäst bör uttrycka sig: Han fattas mig! Det mesta blir väl inte som man tänkt sig, och ingen annan kan man skylla på. Och baken har man bakåt fast man vänt sig, och knappast blir det nå bättre. Och läser man om sådant som står skrivet, om människor som handlat fint och stort. Då verkar livet ens tillspillogivet och knappast blir det nå bättre. Jag haver slösat bort mitt enda liv på snus och knulla och travet. Och spriten har jag haft som tidsfördriv och ont i skallen fick jag av ‘et.  

Vinter

Igår såg jag världens sämsta dokumentär om hår. Den sög. Det gjorde i och för sig ingenting för min man hade tagit ner en liten bit av himmeln och lagat mat och tänt ljus när jag kom hem och hade fult hår. Bästa människa. Nummer 1-människan. Plötsligt blev det vinter i mitt Göteborg. Det smög sig på mig. Jag tänker inte köpa vinterskor. Jag tänker se det som att snart är det ju sommar. Det här är ändå ingen riktigt vinter. När blev det så att man slutade tycka det var fantastiskt cp-roligt att glida omkring och började tassa omkring i halkan som en sur gammal kärring och gnälla? Jag suktar efter USA sommarn -09. Jag måste ta tag i det. Göra så att det händer för mina fötter. Slutligen vill jag bara tillägga att FAN I HELVETES ÄCKLIGA JÄVLA IDIOTPSYKOPAT! Hur i helvete kan en sådan våldsbenägen sjuk hjärna bara få gå omkring och frodas? Varför är jag inte alltid på alla dansgolv och fistar ner dem? Jag skakar av ilska bara jag tänker på det.

Things, like a walk in the park

Typiskt dåliga saker 

1. Folk som äter på spårvagnen. Alltså. Jag skiter ju i om ni skulle råka tappa korv någonstans, det är inte det som är problemet. Men det luktar illa. Det luktar tarm. Lägg av rå.
2. Att jag trycker in skärbrädor även om de är fulla med smulor. Det är hemskt! Det låter hemskt, det känns fel, det blir jobbigt att dra ut den igen, men jag gör det ändå.

Typiskt bra saker 

1. Jag kommer till jobbet (kan man säga ledsen i hågen?) och vet att det kommer bli le bajs för att jag ska arbeta själv, men.. Men! Men så har nattajäntan stått här och bakat bröd under sitt pass så att jag får nybakat bröd till frukost. Absolut fantastiska lilla Emma.
2. Jörgen har gjort sitt arbete och vi kunde tvätta hemma för första gången igår. Här gjorde vi ju då iofs en liten miss genom att inte ställa in fötterna så att tvättmaskinen står rakt, så den förvandlades till ett monster och hoppade sönder halva badrummet. Klockan var typ 22 och ja.. spännande, tänkte säkert småbarnfamiljen bredvid.
3. Idag har Peter stått ut med mig i 20 månader. Applåder och eloger och djup tacksamhet.
4. På måndag för jag le fetto grande löno, 10 kr/arbetad timme under 2008 retroaktivt utöver ordinarie lön. Mama’s gonna.. säkert något.
5. Igår införskaffade jag två av de ljuvligaste gamla plåtburkarna här går att finna. En har nu blivit knäckburken. Jag ska vara 80 år och den ska fortfarande vara knäckburken.  

Kiruna

Hade världens bästa söndag med älskling som inkluderade julmarknad i Haga, fika på Hagabion, promenad (ute i sol på dagtid!), tillverkning av knäck och kola samt att spela scrabble. Fick nästan någon form av julkänsla där igen. Vi dränker oss i konstiga traditionella seder så att det ska kännas på rikt. Fast ingen snö så långt Göteborgs kommun räcker. Någon slags hemlängtan känner man ju i dessa tider, även om den för min del inte riktigt är tillräckligt stark för att göra något åt. Jag vill ju till Kiruna, men jag vill till Kiruna-vår. Inte Kiruna-30minus-frysaihjäl-dödsångesterrorterror. Jag vill åka skoter, basta, pimpla, ha fula kläder i skogen, bärsa på Mommas och att det ska knarra när man går. Jag vill till Björkis. Jag vill ha sol och snö och, ja, jag vill åka längdskidor och kanske där i en halvtimme eller något faktiskt ha en hund. Fast jag vill inte ha den sedan. Bara en liten stund. Eller. Usch. Glöm det.

Jag fick iaf faktiskt ha lånkkisar under jeansen häromdagen. Sjukt obekvämt. Jag äger inga vinterkläder. Hur är det möjligt?

Den tyske kocken.

Här om dagen träffade jag en lång och späd äldre man. Han var säkert i 70- eller t.o.m. 80-årsåldern, även om hans ögon formligen lyste av lycklig nyfikenhet , nästan som hos ett barn. Han frågade mig vad klockan var och förklarade att han hade lite tid över innan tåget hem till Hjo gick.

- Jag heter Paul, sa han. Det är jag som är den tyske kocken. Det gick inte att undgå den tydligt tyska accenten. Jag studerar här. Ja, jag är så mallig och stolt för det. Jag skriver min D-uppsats, förstår du. Ja, det gör mig så ledsen, du förstår att.. jag vill aldrig att det ska ta slut.

Han avbryter sig lite och sträcker ut armarna.

- Jag försöker att vara öppen och bjuda på mig själv, så jag förklarar för alla.. vem jag är. Jag ska skriva en bok, förstår du. Den ska heta ”Den tyske kocken”. Kocken är naturligtvis då jag, och första delen ska handla om hur jag tog mig hit till Göteborg. Den andra delen ska handla om mig bland proffessorerna. Men mest ska den handla.. Konstpaus. Om glädje. Här ger han mig det mest innerliga leende jag någonsin mötts av. För att alla behöver glädje, säger han.  

Jag bara ler. Jag är fullkomligt hänförd av den här äldre mannen med sin något krokiga tandrad.

- Nej, nu måste jag gå. Men du, berätta gärna om mig. Om den tyske kocken. Och så går han iväg. Jag bara sitter och ler. Paul. Det var som i ett sådant där ögonblick i någon smörig julfilm när någon har turen att få träffa den riktiga jultomten en sekund i något varuhus.