I’m my own farmhand, yes. Really? Farmhand? Heter det så? Ja.

Guuuuuud vad långt jag tänker skriva nu, och du ska läsa hela skiten, för det är viktigt och det är mitt i natten nu och jag har tänkt.

Det finns i princip bara en sak man säger om sådana här självhjälps-böcker och det är att.. det finns.. tusen självhjälpsböcker. Man kan eventuellt också påvisa någon slags pinsamhet i att införskaffa detsamma. Jag känner att det här är en liten enkelspårig syn på det hela, så nu tänker jag slå ett slag för självhjälpsboken, även om jag bara har läst EN. Mia Törnbloms Självkänsla nu! Det hjälpte mig. Det gav mig resultat i praktiken. Just när jag läste den fanns det en person som jag i princip började spontanmorra högt bara jag tänkte på den. Mia Törnblom lärde mig då att tänka ”hoppas personen får kärlek, att personen hittar ett fantastiskt jobb som berikar personens liv, att personen lär sig älska sig själv och slutligen börjar kunna vara en glädje för andra”. It fucking worked! Bara sådär. På riktigt! Yxmördartankarna var väck på 2 röda, jag kunde släppa ner axlarna och le mot kassörskan i butiken. Nej, jag blev inte plötsligt verklighetsfrånvänd och började avguda personen i fråga, men jag lät åtminstone inte dessa negativa tankar störa min dag längre. För vad gör det den personen att jag går omkring och blir förbannad i min vardag? Ett tips är att detta även fungerar på kändisar man stör sig på. Jag avskyr t.ex. Scarlett Johansen för att hon är underbar. Nu kan hon få glädjas åt att jag går omkring och önskar henne all lycka i världen. Jag tror hon behöver det. Min personliga klapp på ryggen.

På tal om Mia Törnblom så citerades hon lite vajjert i en tidning jag läste idag:

”Visst umgänge mår bra av att vara svalt distanserat. Barndomsvänner till exempel räcker det oftast att träffa någon gång per år och då gäller det att låta bli att nappa på: ”Vi borde ses oftare!”. Det är kanske tillräckligt att ses någon gång då och då för att bekräfta att vi hade väldigt kul en gång i tiden”.

Men kuuuu så klokt. Fan, varför ska man hålla på och pressa när man ändå har totalt olika liv? Det kan väl vara jättefint ändå? Haha.. jag är så äckligt jävla 67 år gammal och självhjälpsbokig. Nu är det inte långt till broderade visdomsord på varje vägg samt kaftan och/eller blå eyeliner, till att dela kakor för att man inte kan ta hela. Jag har redan så otroligt mycket mer gemensamt med tanterna på andra sidan klimakteriesträcket. Jag läser hellre Mama än Veckorevyn (inte bara för att Mia Skäringers blogg finns där http://www.mama.nu/blogg/mias-blogg/). Här kan jag ju också sticka in att Ann Söderlunds blogg finns, och jag hatar henne och hoppas att det går bra för henne i livet. Jag sitter här och tänker att Jahaa, jag vet inte, skulle jag välja att föda ett barn med kromosomfel och jahaa recept på Solskensbullar, ja det måste ju vara fint när det heter solsken. Det är på riktigt mer intressant för mig. Jag vet för fan inte vem Kleerup är. Kan man heta så? På min tid hette man Jocke och Oskar.

test Filed under Uncategorized | Comment (1)