grin och kiss

Om man inget har att göra kan man se Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson. Vi såg den, uppdelat på två kvällar naturligtvis eftersom vi blir så bensköra av att vara vakna länge. Jag fick faktiskt ny information. Jag visste inte alla de här sakerna om den här mannen. Jag kan inte direkt påstå att det fick mig att tycka mer om honom. På sätt och vis är det bara jobbigt att få veta riktiga saker om människor. Ibland vill man kunna bortse från sådant och bara leva i tron på att karikatyren av den personen är sann. Men, det var åtminstone lite ahaja. Bara det att han faktiskt på riktigt blev deprimerad efter att George W. Bush valdes (eller var det när han omvaldes?). Det krävs på något sätt en riktig jävla människa för att fortsätta orka känna något kring sådana här saker. I och för sig blev även jag något nere när det här hände, men man pallade ju inte. Man pallade inte att bry sig när det föll över i ledsamhet. Ilska och glädje är lätt att få energi ifrån. Men fan när politik gör en ledsen. Då är det fan illa.

Igår blev jag ledsen för att jag såg på Spårlöst. AlltsåTA MIG FAN, jag kan aldrig låta bli att grina lite när de finner varandra på slutet. Det är helt sjukt. Jag är inte dum. Jag förstår att hela produktionen är uppbyggd kring att jag ska känna såhär. Men vad fan, det är faktiskt på riktigt. Ändå. Bakom hela slibbet. Åh nej, nu börjar jag snart grina igen.

Ni vet när man sitter i famnen på någon och man råkar luta lite för mycket på ena benet. Det kan göra ont. Därför ska jag väga upp lite här nu.

En sak som gör en inte så ledsen är Mia Skäringers nya bok. Jag kanske har talat om den förut? Fan vet, det är inte som att man orkar gå tillbaka och fundera över vad man har skrivit i sin blogg. Hur som haver. I natt hade P somnat och jag började fan ASgarva åt ett avsnitt i boken och han vaknade upp och blev sjukt leds på att jag väckte honom. Han trodde jag grät, för att jag skrattade så förskräckligt fult. Betyder det att han blev arg för att jag ”grät”? Jag förstår inte. Hiskeligt roligt var det i alla fall. Läs den kvinnor, för guds skull. Läs den mamma! Och för alla inblandade kan jag säga att Mia Skäringer har kissat på sig i vuxen ålder. Innan hon skulle ta ett studiofoto till en tidningsframsida. Det ni.

Filed under Uncategorized | Comments (2)