100525

Det som skulle ha varit Cypernveckan spenderades i soffan. Det vi åt bestod av 78 % karra, 9 % vatten, 10 % kaffe och 3 % bröd. Spelade förvånansvärt underhållande Agatha Christie-spel. Då förstörde vi allt. Vi hade råkat tänka, och sedan kunde ingen film eller serie eller något tv-program underhålla oss längre. Jag berättar det här för att jag vill ge er chansen att undvika att råka använda hjärnan. Det mördar den innehållslösa glädjen. På söndag tog vi beslutet att nu är det förbi. Dekadensen har tappat sin charm.

Så igår gick jag och tränade och det var som om det var första gången, igen. Hade monstruös, brutal killah-laktosmage och tänkte verkligen skita i det. Man kan ju liksom inte ens gå då. Fast så hade jag en intensiv diskussion med mig själv och bestämde mig för att försöka ändå. Så när jag ligger där och gör situps (för mig är det situps, även om man utifrån inte kan urskilja någon form av rörelse alls) så hör jag det. Fisen. Nej, gott folk, det är inte jag. Och det är inte ens en fis, det är fan en prutt. En lång. Vad kallar man det då? Brakare. Kvinnan bredvid får lite för högt tryck mot sin buk och kan inte låta bli, och jag är eventuellt den enda som hör det genom musiken. Jag blir helt stel i kroppen och eftersom jag är en sådan fin människa så vill jag försöka låtsas som ingenting och inte göra situationen värre för stackaren. Fast när jag får springa efter henne under joggingen och hon fortsätter gasa ner hela mitt utrymme, och dessutom riskerar andra tro att jag är skunken, då gör jag faktiskt lite usch-ansikte.

Jag väljer nog ändå att ta det som ett tecken. Den allsmäktige visade mig att jag inte hade en så hemsk mage trots allt, och att om fis-kvinnan klarade det så gjorde ju jag det galant.

test Filed under Uncategorized | Comment (0)