veckan

Veckan i detta fallet är de senaste sju dagarna.

Veckans längtan: 10 april 10 april 10 april. Alla jag inte träffat på tusen år. Mamma!

Veckans gråt 2: Till Spårlöst. Skämdes och fick sitta på ett onaturligt sätt för att dölja ansiktet från Peter. Sedan var jag tvungen att erkänna att jag hade grinat. Då blev det ännu mer pinsamt.

Veckans gråt 3: Till Mia Törnbloms självbiografi.

Veckans hjältar: Alla jag känner som, som jag, har den sjuka böjelsen att de tycker det är ganska intressant att slösa fritid på att läsa, kritiskt granska och språkligt rätta min hemtenta utan att få annat tillbaka än någon form av läskig personlig tillfredsställelse.

Veckans telefonsamtal: Kajsa. Hon säger vansinnigt precisa saker om ens liv och om exakt hur man känner oavsett hur länge sedan hon talat med en. Sjukt tryggt och sjukt peppande. Jag är så jävla glad över att hon verkar vara så harmonisk.

Veckans händelse: Mini-muffins. Kan inte komma över dem. Det här ska utvecklas. Det skall icke falla i glömska.

Veckans upptäckt: Ett hundben i min hall. Ett halvt hundben. Vad fan? I stundens hetta och i samband med barnvaktande tänkte jag att det kanske var en osynlig hund, men den tanken har jag reviderat sedan dess. Ingen har varit här med en hund någonsin. Det är helt jävla sannslöst.

Veckans backbone: Peter. Peter är världens bästa man. Världsbäst. Jag tycker man ska få säga det även om det gått över två veckor sedan man blev tillsammans. För det går inte över, den här bra-känslan. Helt sinnesjukt, men jag vill bara kalla honom gubbjävel på ett kärleksfullt sätt. Jag vet att det är skitstörigt, fast det hör väl till att vara kär att skita i att man är skitstörig. Så nu stör jag. Fast jag är ju alltid noga med att påpeka att jag vet att jag stör, så det är ju lite oromantiskt. Som min lärare skulle ha sagt; jag har socialiserats in i att skämmas för att vara kär.

test Filed under Uncategorized | Comment (1)